busekatten.blogg.se

Jag är i grunden glad. Jag är så tacksam för allt omkring mig, min familj och mina vänner. Jag är glad att jag inte lider av en dödlig sjukdom. Ni som känner mig vet att jag är en optimist. Jag gillar livet och lyckas oftast vända tråkigt till roligt. Men just nu är jag väldigt ledsen. För jag har i stort sett förlorat förmågan att gå och stå. 

 

Att skriva i en blogg blir främst en anledning att slippa förklara samma historia om och om igen, och även ha något att lägga min tid och energi på. Samla mina tankar samt göra dagboksanteckningar som kan komma till nytta både för mig själv och andra i framtiden. 

 

Min korta lilla skittid av elände har "bara" varat i 1,5 år, jag har ju haft jävligt kul i resterande 30 år så det är ok att se mig som en gnällfis, det gör jag själv oftast när jag är på det humöret.

 

 

För 4 år sedan började jag ha ont i hälarna när jag gick inomhus utan skor. Hårda golv tänkte jag. Köpte ett par dam-inneskor som jag blev lite retad för (det kunde jag ta - jag gav nog igen). Körde inlägg i jobbskorna men hade aldrig ont på jobbet, trots stengolv i 8 timmar i sträck. När jag blev gravid med Vilmer började jag med gympaskor inomhus och satte mig även på en stol ibland i köket. Hade även alltid gympaskor på mig hela graviditeten på jobbet innan jag gick hem. Vilmer föddes och livet var nu komplett. Olof och Vilmer - de bästa i livet. Niclas med såklart men han har ju inte legat i min mage. Mitt liv var BÄST.

 

I februari 2020 sålde vi lägenheten och i mars flyttade vi till morfar Arthurs hus som vi hyrde över sommaren i Bjärnum. Som vi slet med försäljningen. Jag hade ont i fötterna men det gick. Mamma hjälpte Niclas att bära ner soffan för jag hade ont i fötterna och i stora flyttlasset bar jag i stort sett inget tungt för att inte slita på dem. Jag uppsökte en sjukgymnast (Ortopedisk center i Kstad). Där fick jag diagnosen "uttrampad fettkudde" och ett riktigt styvt inlägg i hårdplast. Det skulle läka på ca 6 månader och sen skulle jag vara frisk. Så jävla glad jag var. Tjoho! Det firade vi säkert på något sätt.

 

I maj köpte vi ett slott i Stoby. Lyckan var total. Det bästa bästa bästa huset och guuuuuud va mycket planer vi hade. Så mycket man skulle fixa och dona med. Jag har aldrig haft så mycket planer och energi någonsin. Vi ritade och planerade och längtade.

 

3 månader gick och det var helt ok. En dag var det värre, och helt plötsligt efter några veckor var det superdåligt. Jag ringde sjukgymnasten i Kstad som var extremt osäker och sa att jag skulle testa utan inläggen. KAOS. Så ont. Jag snörade skorna, snörade upp, bytte skor, bytte skor och bytte skor.

En morgon kunde jag inte stå i köket och göra gröt till Vilmer som då blivit 6 månader. Alltså - att göra gröt tar 20 sekunder i mikron. 20 SEKUNDER! Jag grät och grät men försökte ta hand om barnen och laga mat ändå. Fick ringa hem Niclas från jobbet ibland för att jag inte stod ut med smärtan. Det gjorde så ont oavsett om jag stod eller satt, låg eller kröp. Värst när jag gått eller stått men även då en hemsk vilovärk.

 

Niclas packade och flyttade allt tillsammans med min familj. Då hade jag även köpt en rullpall som jag kunde använda i köket så jag kunde packa upp och laga mat. Niclas började renovera och jag såg efter barnen, det gick oftast bra men jag blev ofta nedslagen när jag fick för ont. Vilmer kröp o jag efter honom, så vi klarade oss ganska bra. Jag hade nu börjat gå på enbart framfoten. Om jag satte ner hälen kändes det som att trampa rakt på glas eller brinnande kol. Panik. Jag lämnade och hämtade på förskolan på framfötterna och bet ihop. Jag cyklade med en cykelvagn fram och tillbaka, det gick ganska bra och kändes skönt att få röra lite på mig. Känslan av att titta på förskolan från grinden, ca 40 meter, men det var den absolut värsta gången jag kunde mig.

 

I slutet av augusti träffade jag en Ortopedtekniker som gjöt nya mjukare inlägg till skorna. Han bad mig stå barfota på golvet när han undersökte mig och då skrek jag i panik. Sån smärta. Han tejpade mina fötter och det kändes ganska skönt. Diagnosen löd "Plantar Fasciit och utmattad fettkudde", han sa att jag skulle bli bra om tre månader och jag grät och ringde min familj i sån lycka. Nu tejpades jag en gång i veckan och hade väldigt ont ändå, kunde ändå inte sätta ner fötterna ordentligt. Efter 5 veckor frågade han mig hur det kändes när jag gått på fötterna i ca en halvtimme. Då tittade jag förvånat på honom och sa att jag knappt kan gå ut med soporna. Han hade nog inte riktigt förstått och jag hade nog inte riktigt förklarat hur dåligt det var. Han fick mig att skriva en egenremiss till smärtkliniken för att få hjälp då detta inte var normalt enligt honom. Var även i kontakt med Vårdcentralen som inte ville skriva en remiss till varken smärtkliniken eller ortoped. De visste inte vad jag led av men sjukgymnasten visade några små fotövningar jag kunde göra hemma. Tack och bock. 

 

I oktober lättade smärtan lite. Jag kunde stå och måla lite. Jag kunde gå ner i garaget. I November gick jag 300m. I December var det som bäst. Jag gick en runda runt kvarteret. säkert 400m! Vilmer går och jag kan gå efter honom. WOHO! Livet börjar komma tillbaka. Träffar en Ortoped i Kristianstad som jag skrev en egenremiss till för 2 månader sedan. Berättar att det är lite bättre, jag kunde ju gå in till honom på sjukhuset. Berättar inte direkt hur dåligt det varit. 10% av världens befolkning har ju någon gång haft lite hälsporre. Skärp dig Mia. En dag i slutet av januari fyller jag släpet. Dagen efter går jag o handlar i säkert 20 min. Det gör ont men man får fan bita ihop lite. Dagen efter grät jag igen. Så ont jag hade. Då tänkte jag att det nog bara är lite överbelastat. AJ IGEN. FAN FAN FAN. 

 

Här är jag nu. Smärtan är värre denna gången. Hela foten känns som om jag står på glödande kol efter kanske 10 sekunder. Smärtan ger inte med sig när jag sätter mig ner. Jag har fått några få morfintabletter från Ortopeden och de hjälper, men jag har inte så många så får verkligen välja tillfälle. Sedan 3 veckor är jag sjukskriven. Niclas tar hand om barnen och jag sitter. Sen sitter jag. Ibland ligger jag ner. Jag kan gå på toa. Jag kan gå till soffan. Jag har krupit fram till nu men jag skadade mitt knä för några dagar sedan när jag damsög. Fan igen. Nu asar jag på rumpan eller går för att sedan få superont igen. Jag har ont i ryggen från min sittpall. Livet är sådär lite småtråkigt, minst sagt. Fick en rullstol i förrgår, det var jävligt skönt faktiskt. Jag vill inte sitta i rullstol och jag spyr lite i munnen när jag bara tänker på ordet RULLSTOL. Men jag sväljer och tänker att det är bättre att sitta i den o komma ut än att inte komma ut alls. 

De senaste dagarna har gett mig lite hopp. Först hittade jag en video på Youtube om hur man kan leva bra med proteser. Många skämtar med mig om att amputera, men jag blir på riktigt lättad när jag tänker på att det faktiskt finns som sista utväg. Bara det är ju helt sjukt. Sedan hittade jag en blogg som har gjort mitt liv ganska mycket bättre. En svensk tjej som skrev en blogg 2013 och som i stort sett beskriver mitt liv. Hon var då 31 år, hade två barn och vi skrattade nästan här hemma för hon beskriver ALLT i mitt liv. Smärtan, känslorna, maktlösheten, sorgen. Jag kontaktade henne och hon  berättade att hon satt i rullstol i 10 år men är idag frisk efter 2 operationer. Hon led av Tarsaltunnel, men blev också diagnostiserad med "Plantar Fasciit" och "Utmattad fettkudde".Tarsaltunnel är motsvaritheten till Karpaltunnel som är vanligt att man får i händerna. Tarsaltunnel i fötterna är ganska ovanligt och betyder att nerverna har klämts. Det kan opereras i svåra fall för att ge plats åt nerverna. Hon hade grym otur och fick inte rätt vård. Som hon har lidit. Grattis till friheten att gå och att få vara utan smärtan Emelie! Tack för stöttningen och att du blivit lite min fotkompis. Jag behövde verkligen det.

 

Jag fick genomgå en MR-röntgen i onsdags. Nu väntar jag på domen från ortopeden. Blir illamående när jag tänker att han kommer säga "Nej Maria, vi hittade inget konstigt på röntgen. Nu kan jag inte göra mer för dig". Kan vi alla tillsammans hålla tummarna för att någon går att göra åt denna skiten?

 

En tanke som gör mig glad är att detta hänt nu. Efter att jag träffat världens superhjälte till man. Niclas. Du är ovärderlig. Jag älskar dig. Tack till hela min familj. Som hjälper mig med ALLT nu för tiden. Jag lovar att om och när jag blir frisk ska jag hämta, bära, trösta, lyssna, skjutsa, passa, handla. Jag hoppas jag kan betala tillbaka för allt ni ger och gett mig.

 

Tack för att Du orkat läsa. Hoppas jag inte tröttade ut dig. Om du träffar mig i rullstol - det är fortfarande jag som sitter i den. Skojja med mig o fråga hur jag mår. Jag är fortfarande en busekatt.