busekatten.blogg.se

 

För ca 4 dagar sedan la jag ett riktigt deppigt inlägg här. Taggade inte det på sociala medier då jag inte tänkte att det direkt skulle lyfta någons humör den dagen. Idag tänker jag dock hashtagga det typ överallt. 

 

Jag var deppig. Smärtan i nerven var ganska påtaglig, framförallt i den först-opererade foten. Det är nu 4 månader/2 månader sedan jag opererades. Jag grät, var superledsen för att det inte var bättre och började fundera på vad plan B är. Jag skrev ut i min grupp på FB och frågade om man kan få en nervstimulator inoperead i ryggen vid dessa problem eller vad jag skulle göra. En av kommentarerna jag fick tllbaka var "Have you done your rehab? Dont wait to long". Vid jul hade jag en trist inflammation i högerfoten från ett stygn som "poppat" ut ur såret, en antibiotikakur senare och att jag faktiskt fick bort stygnet med en pincett blev det bra igen. Efter det har jag inte rört fötterna direkt utan bara testat att gå på dem, utan vidare framgång, blev mest ett bakslag. Efter kommentaren körde jag ett ganska ordentligt rehabpass (ca 5 min där jag rör ankeln och strechar benen". Smärtan släppte ganska direkt och jag kom på att jag faktiskt kan gå lite och bättre. 

 

Jag testade lite och lite för varje dag. Och jag tänker mycket på Eva von Boismans kommentar som var något i stil med "vi kommer få läsa ett inlägg där du går igen". Som jag velat skriva det inlägget.

 

Nu kommer det inlägget tänker jag. Försiktigt hoppfull men ändå. Igår körde mamma mig i rullstolen till barnens förskola. Vi parkerade den utanför grinden sen gick jag in, ända bort till Olofs avdelning för att hämta honom. Sedan bort till andra änden av byggnaden för att hämta Vilmer. Det har varit bland det högsta på min mållista. Att kunna hämta mina egna barn från förskolan. 

 

Min glädje är så stor att jag knappt klarar av att hantera den, men jag trycker också undan hejarropet genom att jag fortfarande har ont i nerverna när jag går och när jag vilar. ibland mer och ibland mindre, och jag är livrädd att jag om 2 dagar, precis som det var förut, ska få uppleva den extrema smärtan igen. Så var det ju alltid, jag ropade "jag kan ju gå, och det gör faktiskt inte särskilt ont" och ca 1-2 dagar låg jag gråtande i en hög på golvet pga nerverna längsamt blivit så irriterade. 

 

Sedan operationerna har jag inte fått några "konsekvenssmärtor" beroende på om jag gått för mycket eller för lite. Egentligen nog bara pga jag kanske gjort för lite rehab. Mitt liv är alltså så kul det kan vara. Nu hoppas jag att jag nerverna kommer lugna sig mer och mer för varje dag, och att jag snart kan återgå till mitt vanliga extremt underbara och härliga liv som jag hade innan allt detta började. 

 

Rullstolen använder jag fortarande 98% av dagen, den är jevligt go att ha och jag tror nog aldrig att jag kommer vilja lämna tillbaka den. Jag säger som min morfar Arthur, 85 år, -"man blir bekväm av den". Haha. Dock hade jag ju inte klarat mig utan den idag men nu snackar jag om framtiden va. 

 

Hoppas du inte har covid i helgen och att du dansar lite. Livet va.