Semester
Jag har inte skrivit på länge. Mest för att jag inte har haft något speciellt att skriva om, pallar inte klaga hela tiden. Såg en kul reklam från vårdcentralen "Sjukdom tar inte semester, kontakta oss" typ något sådant löd den. Jag tycker det är skrattretande för att min smärta skulle tydligen ta semester tillsammans med min läkare, vilket den tyvärr inte gjort. Sedan jag kom hem från Uppsala har jag haft enormt ont. Jag "trampade upp" fötterna ordentligt innan jag kom till Uppsala för att jag ville vara säker på att ha tillräckligt ont för att läkaren skulle förstå. Sedan barfotaröntgen på det. Nu var det tyvärr så att läkaren bara lyssnade på mina bekymmer, det var tillräckligt för henne för att ställa diagnosen. JODÅSÅATT....
De första tre veckorna efter Uppsala hade jag så ont att jag inte visste vad jag hette. Jag fick en smärtmedicin utskriven som skulle kunna lindra lite, den skrev ortopeden ut till min smärtklinik här i Hässleholm, de skulle hjälpa mig prova ut den, då det tydligen kan bli många bieffekter av den. Oturligt nog har läkaren semester på kliniken och då får jag helt enkelt vänta. KUL. Jag har alltså fått en medicin som skulle kunna hjälpa mig, men som jag får testa när de semestrat klart. KUL. Jag passar på att njuta av semestern. Tur att det finns vänner som skriver handskrivna brev på kuvert med morfin i och levererar i postlådan. Jag har faktiskt inte tagit en enda av de tabletterna, men jag förstår varför folk bli desperata och börjar självmedicinera med vad de än kan få tag på.
Den senste veckan har varit jättebra. Då jag undviker att belasta fötterna överhuvudtaget så kan min smärta klinga av. Jag kryper eller använder rullstolen, och det gör jag gärna om jag kan slippa smärtan. Vädret är fantastiskt och min familj och vänner är fantastiska. Jag uppskattar så många människor i mitt liv. Det finns upp och ner-sidor med att bli handikappad (mest bara nersidor men jag tänker även på uppsidorna för att hålla mig glad) Jag hatar att känna mig otillräcklig, överflödig och helt jävla värdelös. Sen vänder jag på det. Jag har inte en dödlig sjukdom och jag är både snällare mot min omgivning (annars springer de ifrån mig) och jag känner mig i övrigt genuint älskad av både nära och kära, och det är en fantastisk känsla.
Jag undersöker just nu alla olika alternativ till operation. Operationen i sig ska inte vara jättekompilcerad, men jag har förstått ändå att man måste hitta en kirurg som verkligen vet vad hen gör. Hade USA varit öppet hade jag redan varit opererad vid detta laget. Jag har kontaktat massor av olika kliniker i Europa, men ingen har riktigt matchat mina förväntningar. Schweiz är privat och det tar långt tid med kommunikation, Tyskland har en rehabliliteringsprocedur jag inte gillar, UK är inte med i EU och har jobbiga karantäner och USA är mest lockande men ligger så sjukt långt iväg.... Det är stängt pga corona men det verkar som om de öppnar snart. Min mamma har lovat att följa med mig dit om jag vill. Så jag hoppas vi sticker, typ imorgon. PS. Min mamma är bäst.
Idag har jag grävt hela dagen. Niclas och pojkarna är iväg och jag ligger på knä och gräver ur i trädgården för att kunna lägga sten på framsidan av huset. Jag älskar att gräva. Jag känner mig så stark och frisk och att det faktiskt finns någon mening med det jag gör. I förrgår grävde jag av fiberkabeln. Sedan kom en snubbe ut och lagade den från fiberföretaget. Då sa jag till honom att jag grävt ut hela den nya rabatten och det andra - bara med hjläp av briovagnen som skottkärra. När han hade berömtmig färdigt så sa jag att jag bara skojjade. Jag berättade att jag fått lite hjälp av min man också. Sen skrattade jag åt mig själv hela dagen. Jag kände att han behövde få tillbaka då han sa när han kom "Jag ska bara fota kabeln, jag ska inte laga den" --- "Jag bara skojja" Jaja. Jag träffar så lite folk om dagarna att jag blir så sjukt road av någon som skojjar lite med mig......... När han lagat färdigt så fortsatte jag att gräva, jag testade att hacka på kabeln på nytt ca 4 gånger. Denna gången gick den inte av helt och internet fungerar fortfarande. AMEN FÖR FAN MIA!!!!!!!!!!!
I början av denna skiten kände jag att karriärsmöjligheterna var få. Men blir jag inte ortoped eller rullande hemmafru så funderar jag över att bli stensättare. Möjligheterna verkar ju helt plötsligt oändliga.
Ta hand om er.