12 dagar efter OP
Tjo. Jag är hemma på Ekebacksvägen som ni vet. Jag har inte lämnat huset en gång sen jag kom hem. Inte för att jag brukar det så jag är väldigt van. Men tänk er. 12 dagar utan att ta sig längre än till grannen, det är ju egentligen sjukt. Jag tänker hela tiden på Sara och Stephan, och vad vi pratade om när detta började. De kom på besök på tallgatan när vi bodde där. Det var så skämmigt stökigt, jag grät och sa att jag inte kunde/orkade städa pga smärtan. Då sa de "Men Mia, testa att ge det 2-3 veckor, bara vila så blir det säkert bättre". 2-3 veckor kändes då som en EVIGHET.
Nu är vi inne på drygt 1,5 år sedan jag tog en spontan promenad. Som jag saknar det. Men jag känner mig försiktigt hoppfull. Nervsmärtan är helt borta från ankeln, hålfoten, vaden och knävecket. När jag belastar mjukt kan jag känna smärtan i hälen (där det största problemet var/är) och i framfoten. Jag gör sjukgymnastik, alltså belastar några mjuka steg en gång i timmen och vrider och sträcker på foten. All rörelse gör att det svullnar i såret så jag försöker hålla det på en jämn nivå så att det inte spricker.
Här på Ekebacksvägen sitter vi inte sysslolösa. Vi har besök av gamle magsjukan. Det rinner och kräks här och där och idag tröttnade vi och satte blöja på även den store, som faktiskt gick med på det. (asså, inte Niclas då, HE HE). Jag var sjuk och hade ont i kroppen och låg hela fredagen, men slapp kräkis och magis. Niclas är ju en krigare och klarar sig genom allt. Han har sjuk tur, eller som han säger - han bara biter ihop.
Niclas klippte Vilmer igår. Jag har verkligen mått dåligt när jag sett honom så långhårig, då känner jag mig sjuk men jag har inte kunnat ha fötterna nedåt mot golvet att jag klarat klippa honom. Niclas klippte med maskin runt om så klippte jag uppe. Även Olof blev klippt, efteråt hade jag inte ett dugg ont. Klarade av massa mer den kvällen. Det är härligt. Annars brukar jag be om att bara få vila en stund med fötterna i högläge för att jag inte kan mer. - Alltså, försiktigt hoppfull -
Och en annan sak. Sådär ni vet.... -^! plötstligt händer det !^- ... När man tror att ens barn är sådär små, gulliga, o söta..... Olof blev lite sur och räckte fuck you långfingret till mig. Alltså jag halvdog! ASSÅ VAD GÖR HAN? Han förstod direkt att han gjorde något dumt, och när vi pratade lite om det efteråt så berättade att det var hans bästa kompis som lärt honom......Och ja, Kicki, om du gissar på att det var ditt barnbarn igen, så har du helt rätt.
Förresten. Vi har alla blivit lurade. Jag har inte fått ett LÅNGT OCH SAFTIGT ärr. Det var uppdelat i två märkte jag för någon dag sedan, så lurad jag kände mig. På torsdag tar stygnen bort, då ska jag försöka fota och uppdatera er.
Hej!