Planerad för operation, igen
Hej
Idag var jag och mamma i Trelleborg på sjukhuset. Träffade en läkare som efter ett långt samtal bokade in mig på en operation. Min tanke är alltid att jag ska fira när jag väl blir bokad på operation, då ska skumpan fram och vi ska skratta och skåla. Men känslorna, jag börjar känna igen dem, är tåkigt nog alltid bara tomhet och rädsla. Doktorn var tydlig med att påtala alla risker, och framförallt påtrycka hur liten chansen är att detta kommer hjälpa. Då jag redan gjort operationen en gång måste man utgå ifrån att det gjorts korrekt, denna gång kommer man i stort sett bara öppna för att kolla. Snittet kommer läggas lite längre ner mot hälen, för att se om nerven kan sitta fast någon annan stans.
Jag är verkligen grym på att prata om nerver i fötter. Jag vet symptomen, diagnosen och nästintill hur man gör operationen (har kollat på allt som finns på youtube). Det svåra är att förstå de latinska namnen, men jag börjar hänga med ganska bra. Det jag är riktigt dålig på att prata om är hur min livssituation ser ut. Att jag knappt kan lämna och hämta barnen på förskolan, att jag inte handlat mat på 3,5 år och att jag har svårt att vara delaktig i barnens liv. Jag fick inte lära Olof hur man cyklar och jag kommer kanske inte kunnat lära VIlmer heller. Bara att tänka på det gör att jag storbölar. Alltid.
Detta är sista chansen jag får från ortopeden. Sedan kan de avskriva sig mig och då har jag bara smärtmottagningen kvar. Då blir det nervmedicin och kanske i framtiden en nervstimulator som kanske kan lindra smärtan. Eftersom smärtan är så extremt belastningsrelaterad vet jag redan vad som ger bäst smärtlindring. Det är helt enkelt att inte använda fötterna. Det är den bästa medicinen men absolut den tråkigaste.
Jag vill ändå understryka att jag är i grunden lycklig. Mitt liv är världes bästa och de jag har runt mig är så bra. Det hade kunnat vara så mycket värre. Rösten, hörseln, synen, jag hade kunnat ha en hemsk sjukdom. Jag är fortfarande jag och jag skojjar och är fortfarande mig själv, bara inte lika sprallig och minglande längre. En kommentar som fastnat är när en kvinna från kommunen lämnade rullstolen så lade hon ord i mun på mig, hon sa till exempel, "-Det måste vara så jobbigt, som ens kropp blir ens fängelse". Jag tog riktigt illa upp av det. Min kropp är fan inget fängelse. Jag älskar min kropp och jag älskar mig själv. Jag önskar bara att jag inte hade så ont i fötterna bara. Vissa saker är upp till en själv att säga tänker jag.
Jaja, nog om fötter tänker jag. Något annat som hänt? Mja. Jag fick blommor av Niclas för några dagar sedan. På fredag får vi lön. Elpriset är billigt kl 22. Nej. Det får räcka. Ha det fint. Hejdå.