busekatten.blogg.se

 

Jag lade upp ett snabbt inlägg från när jag och Niclas var i Tyskland för två veckor sedan. Vi åkte dit för att träffa både en fotexpert och en neurolog som Stephan (min svåger) är bekant med. Doktorn umgås med hans systers man och han tyckte att mitt fall lät konstigt och spännande, och han ville gärna titta på mina fötter. 

 

Först träffade vi en fotexpert, som igen uteslöt andra diagnoser, han tittade på röntgenbilder, och sade att det troligtvis är nervproblem. Han bekräftade det jag hört många gånger förut, att de inte är några direkta fel på mina fötter. Därefter träffade vi Dr. Alexander Grimm, som kollade med ultraljud, och ganska snabbt så såg han att baxtersnerverna var både svullna och inflammerade (vilket jag sagt HELA TIDEN!!!). Det kändes OTROLIGT skönt att äntligen, efter 4 år, få detta bekräftat. Han ville lägga upp en ganska lång behandlingsplan; nervmedicin, intavenösa stereoider, injektioner i musklerna (musklerna klämmer ihop nerven, han visade tydligt att nerven satt fast mellan två muskler). Kanske spruta botox i musklerna och om inget av det fungererar, kan man testa operation igen. Han visade på ultraljudet att vid de tidigare operationerna har kirurgerna inte varit i närheten av nerven, de har inte vågat skära tillräckligt djupt (vi pratar nog millimeter). Samtidigt som jag känner en enorm frustration över detta, så är jag ändå tacksam för att operationerna inte påverkat mig negativt. Skönt att få bekräftat anledningen till varför operationerna aldrig blivit lyckade. Resan var alltså väldigt lyckad, hade såklart också en fin tid tillsammans med Sara och Stephan med familj. 

Veckan innan vi reste till Tyskland träffade jag en duktig läkare på smärtmottagningen i Kristianstad. Hon arbetar med nervfrysning (cryodenervering), och hon lade en nervblockad på nerven bredvid baxters (pga hon inte kunde se baxters med hennes ultraljud). Hon lade blockaden på båda fötterna (AJ SOM FAN!) men efteråt kändes det bra och jag gick skrattandes ut ur rummet. Ni som följt min resa och känner mig vet om att jag kan ställa mig på fötterna och utbrista "Det gör inte så ont, haha, jag ska bli bra!". Sedan tar det 1-3 dygn tills jag ligger på golvet och gråter av smärta igen. Det blev alltså lite klurigt att försöka förklara för denna läkaren att neurologen hittade att den andra nerven var inflammerad, trots att jag kände smärtlättnad från blockaden. Jag fick försöka förklara att det kanske både är placebo då jag så gärna vill bli fri från smärta, plus att smärtan ofta har en fördröjning. Jag tröstar mig med att om det hade varit lätt att behandla så hade det redan varit löst Läkaren tror nog att jag är lite psyksjuk, men hon ska som tur är fortsätta behandlingen ändå. Nästa gång ska hon lägga bedövningen på baxtersnerven, då hon förhoppningsvis har hon då fått ett nytt ultraljud som klarar av att visa denna pisslilla och enligt mig sjukt onödiga nerv. 

 

Annars då. Jodå. Jag har börjat studera. Lovade mig själv innan jag började att jag skulle använda min rullstol 100%. Det suger så jävla hårt att vara en ny elev som vill skaffa kompisar och vara sådär vanlig, men som sitter i rullstol. Jag hatar det innerligt, men jag tror och vet att det mest sitter i mitt huvud. Mina nya klasskompisar är väldigt snälla och omtänksamma, och de har följe med mig trots att jag sitter i rullstol. 

Jag hoppas och längtar efter att frysa bort nerven, och jag drömmer varje dag om att få spela fotboll med Olof och få gå ut med Vilmer som vill cykla på balanscykeln. Jag önskar att jag kan få lov att hinna gå innan Vilmer lär sig cykla. Jag skulle vilja skjutsa barnen till fotboll och vara med på deras aktiviteter, och jag skulle så jävla gärna vilja få tillbaka mig själv. Jag har 1000 saker på min lista jag skulle vilja göra. Nu väntar jag på besked om när jag blir kallad till smärtmottagningen nästa gång. Men tyvärr tar det T I D.