Semesterresa bokad
På torsdag 8/9 kl 12.00 har jag en bokad tid med Dr. Bodner - Specialist in Radiology Neuromuscular Imaging High resolution sonography. 12.30 är tiden bokad med Dr. Moser - A renowned plastic surgeon with expertise in plastic surgery, peripheral nerve surgery, hand surgery, and transgender surgery. Nu tänker ni kanske ”ska Mia byta kön?” Svaret är nej. Jag tänkte bara operera mina nervinklämningar i anklarna så att jag kanske kan få börja fungera igen.
Jag har letat efter en kirurg som har samma arbetssätt som Dr. Bregman i Las Vegas, han som bara genom några meningar kunde ana att jag hade nervproblem. Hade USA varit öppet hade jag varit hos honom för länge sedan, men USA har fortfarande inga planer på att öppna, så jag är väldigt glad jag hittade de i Österrike. Stephan googlade, och efter några mail kände jag mig så 100% säker på att detta är rätt. Jag har ställt många frågor till både doktorn och hans receptionist. Han gör 20 sådana operationer varje år, och han känner väl till de nerver jag troligtvis har problem med. Han har svarat rätt svar och varit den första jag kontaktat som faktiskt verkar helt normal, inte för bra för att vara sann, utan bara helt rätt.
En sak jag funderat på var när han skrev att 30% av de tarsaltunneloperationer han gör är operationer som ”måste göras om”. Det svaret har jag varit orolig för - kommer problemet komma tillbaka, ska jag förbereda mig på att kanske behöva göra om operationerna om det inte funkar? Varför måste han göra om en tredjedel av operationerna? Jag vågade fråga igår, och svaret var att det är operationer han gör om är på personer som opererat sig hos någon annan där kirurgen gjort fel. Det var EXAKT det svaret jag ville höra. Det betyder alltså att de som inte blivit bra har letat och hittat den bästa kirurgen för att göra om och göra rätt. Då betyder det nog att det kommer bli rätt på mig från början, jag hoppas iallafall det.
Eftersom jag nu söker planerad vård i EU kommer jag troligtvis få detta bekostat av Sverige. Då det är tydligt att jag står på en väntelista på Akademiska på operation (6 månaders väntetid, som inte anses vara skäligt) och att Sverige ändå hade bekostat operationerna är det stor sannolikhet att det kommer beviljas från försäkringskassan. Troligtvis är operationerna mycket dyrare i Österrike än vad de hade varit här, jag kommer alltså få betala mellanskillnaden men som TUR ÄR så kan jag inte bry mig mindre.
Första tiden är bokad med radiologen, och om de inte kan se något med sin högupplösta ultraljud så kommer inte operationen vara möjlig att genomföra. Jag önskar inget hellre att de kan hitta något litet fel så att de kan sätta igång och skära. Jag vill inte åka hem från Österrike utan operation helt enkelt.
Livet hemma är bra. Jag mår bra och är glad och precis som jag brukar. Jag har ont i fötterna, hela tiden men det är lättare att hantera när jag ser slutet av skiten. Sedan juni har jag ställt mig på fötterna en gång, då jag gick på toa på statt, jag orkade inte vänta på att handikappwc skulle bli ledigt. Jag tog två ynka steg inne på toaletten, och smärtan var kraftig i kanske 30 min efter. Dagen efter fick jag ligga med ispaket mot anklarna, för de gjorde så fasansfullt ont. Om jag lyckas att inte överhuvudtaget böja anklarna eller använda någon del av foten så mår jag ok. Jag börjar bli sjukt trött på att krypa och har ganska ont i knäna, speciellt att krypa upp för trappan, jävla 2 -våningshus haha. Jag ville ju ha ett enplanshus, vafan hände med den planen?
Jag väntar fortfarande på att få mina nervmediciner och att kanske bli sjukskriven, vet inte hur jag ska kunna infinna mig på proven på skolan (läser två gymnasiekurser på flexvux), speciellt inte som nyopererad. Men de enda som kan hjälpa mig är smärtmottagningen då ingen kan/vill/får hjälpa mig då jag är inskriven där. Nu är semestern över, men läkaren är sjuk. Trist för mig och alla andra som lider……
Just nu håller vi på med framsidan av huset. Asså det blir så fint. Jag känner mig stolt. Jag är glad för allt jag har, jag är så rik på både kärlek, familj, vänner och jag är så glad att jag är född i Sverige. Jag kan inte gå och jag har ont, men jag tror nog att det finns fler som jag och att de befinner sig på platser på jorden där de aldrig kommer få någon hjälp. Tänker mycket på vad jag har och känner mig väldigt priviligerad.