Diagnosen
Igår vad jag på Akademiska i Uppsala. Jag fick diagnosen som jag väntat på nu hur länge som helst. Jag har Tarsaltunnelsyndrom bilateralt. Det betyder att tibialnerven som löper från ryggslutet längs benen ända ut i tårna är klämd i ankeln på båda fötterna.
FÖRTYDLIGANDE - Jag har aldrig haft Plantar Fasciit, "Hälsporre", jag vet inte hur det känns eller hur det är. Jag har alltid haft en nervinklämning och jag vill inte höra en gång till "Jag vet hur det känns, jag hade med hälsporre en gång".
Jag trodde att vi skulle fira med champange och att jag skulle känna en känsla av seger och lycka. Idag känner jag mig bara tom. Så jävla tom. Jag har fantiserat om hur läkaren skulle säga "Detta löser vi lätt genom operation, vi gör många sånna operationer och i ditt fall ser det väldigt ljust ut. Du kommer sannolikt bli bra igenom om några månader." I verkligeheten sa läkaren "Detta är extremt ovanligt. Det finns en chans att bli bra igen. Sannolikheten att bli bra är ca 50/50. Det är stora risker för nervskador och du måste vara medveten om det. Väntetiden för operation är 6 månader".
Soffi har kört mig upp och ner. Just nu sitter vi i bilen hem igen. Jag har glömt mina antidepressiva tabletter hemma, och jag tror att det spelar in hur känslan är idag. De hade nog kunnat vara nyttiga för mig just nu. Att ha 50% chans att få gå igen i hela mitt liv är så jävla läskigt att jag vill SPY och SKRIKA.
I ett år har jag suttit ner. Jag har haft tid att läsa om fötter. Jag skulle nästan vilja utnämna mig till färdigutbildad ortoped snart. Kanske får bli mitt nya yrke. Sannolikheten för att komma tillbaka som frisör är nog relativt liten. Men jag kan byta ut mitt yrke vilken dag som helst om jag kan få leva utan nervsmärtor. Jag vill bara kunna busa med mina barn. Det är en överhängande gråttanke.
Under mitt forskande om fötter och tarsaltunnel har jg lärt mig att det viktigaste är att hitta en specialist som utför minst 10 operationer om året och en av de viktigaste sakerna efter operationen är att man belastar fötter efter 30 timmar. Läkaren i Uppsala gör ca 2 operationer om året (det innebär att jag är den enda hon kommer operera i år) och hon sa att de vill att man har foten i högläge i två veckor innan man belastar för att undvika svullnader. Det utförs för få operationer för att kunna göra statistik på vad som fungerar bäst. Tankarna snurrar. Ska jag dra till USA i några månader, lägga 150 000 på operation och boende och få det gjort direkt? Kontakta Tyskland som troligtvis gör fler operationer, ansöka om ersättning från försäkringskassan och få det betalt eller bara vänta mina 6 månader och opereras i Sverige?
Under mitt forskande om fötter och tarsaltunnel har jg lärt mig att det viktigaste är att hitta en specialist som utför minst 10 operationer om året och en av de viktigaste sakerna efter operationen är att man belastar fötter efter 30 timmar. Läkaren i Uppsala gör ca 2 operationer om året (det innebär att jag är den enda hon kommer operera i år) och hon sa att de vill att man har foten i högläge i två veckor innan man belastar för att undvika svullnader. Det utförs för få operationer för att kunna göra statistik på vad som fungerar bäst. Tankarna snurrar. Ska jag dra till USA i några månader, lägga 150 000 på operation och boende och få det gjort direkt? Kontakta Tyskland som troligtvis gör fler operationer, ansöka om ersättning från försäkringskassan och få det betalt eller bara vänta mina 6 månader och opereras i Sverige?
Nu när äntligen fått min diagnos blir nästa steg att grotta ner mig i lösningen. Jag har fått utskrivet nervmedicin som förhoppningsvis kan linda lidandet för tillfället lite. Igår stod jag barfota både på röngen och undersökningen, kanske 2 minuter sammanlagt och det får jag lida för idag. Nu ska jag försöka vila och njuta av att jag är ompysslad av Soffi och att jag inte har en dödlig sjukdom.
Tycker du att det är jobbigt att läsa så försök låt bli. Jag vill inte sprida tråkigheter. Men jag tycker det är skönt att skriva så jag kommer fortsätta göra det.