Har du kanske fått det om bakfoten?
Läkaren hade fått framfoten om bakfoten. Det är ju bakfoten det handlar om. Inte framfoten.
Idag gjorde jag om min MR. Första gången tog jag fel på min MR. Nästa gång genomförde jag röntgen på båda fötterna. Den förtsta läkaren ringde då och sa att inget var fel - jag skulle till en rematolog. Fick en 2ond opinion hos min nuvarande läkare. Han sa att han inte var nöjd med röntgenbilderna så det behövdes en ny MR. Nu har jag väntat i 6 veckor på den tiden och imorse var jag och röntgade mig igen. Denna gången på ena foten. Då berättade röntgenpersonalen att det var inte de som gjort fel, det var den första läkaren som beställt bilder på framfoten.
Det är inte lätt att hitta vad som är fel om man inte vet om det är huvudet eller röven som ska röntgas.
Igår tog hela familjen TBE-spruta. De körde lite merförsäljning och krängde på stelkrampssprutan på mig och Niclas. 2300 kr fattigare men kanske ett friskt liv rikare. Så sjukt stolta vi blev över Olof, han tog ett blodprov för två veckor sedan, ochhan ville vara först i familjen med att ta sprutan. COOLOF! Lång kö och många som ville vaccineras, jag blev väldigt förvånad. Kanske fler som plockat fästingar i år, hittills har jag tagit ca 10st från oss.
När vi åkte hem kände jag att jag tappat känsel i min stortå och båda hälar. Det är tydligen ett vanligt symptom på nervskit. Efter den misslyckade stötvågsbehandlingen sticker och pirrar det i fötterna väldigt mycket nu. Just nu vill jag bara veta om det är tarsaltunnel, som man kan operera med 80-90% chans, eller om det är polyneupati, en nervsjukdom som ingen kommer kunna bota. Jag är så jävla rädd och det är svårt att hålla modet uppe alltid.
Hur gjorde man förr när det inte fanns internet? Jag kan få så sjuuuukt mycket information på kort tid, på gott och ont men mest gott tror jag. Tog kontakt med en kirurg från Las Vegas som finns i en grupp jag är med i på FB, som på ca 2 min svarade mig att mina symptom snarare pekar på tarsaltunnel än polyneupati. Han måste såklart undersöka mig för att kunna vara säker, men ångesten lättade lite iaf.
Vårt nuvarande husprojekt är framsidan av rabatten. Köket är på paus nu när man vill vara ute. När pappa fällde träden sa jag att jag ville kasta allt ris på släpen, jag tänkte att det nog skulle gå om jag stod på knä och kröp. När det väl var dags la jag en pinne på släpet. Pappa och Niclas bar och släpade på riset och till och med Vilmer lyckades få upp fler pinnar än jag. "Jag har aldrig sett en krypande skogsarbetare" fick jag höra.... Och det har i och för sig jag inte heller gjort om jag tänker efter.
Tack för att ni läser, stöttar och peppar. Det gör att jag känner mig mindre dysfunktionell och mer influensinell.