Ju färre inlägg desto bättre
Ett tag sen jag skrev. Det beror på att jag är lite lite bättre. Den absolut värsta smärtan har lättat lite, och jag har faktiskt börjat gå pyttelite. Jag var hos en duktig ortoped förra onsdagen, han tror inte jag har tarsaltunnel utan diagnostiserade mig fortfarande med Plantar Fasciit, alltså hälsporre. Han bokade dock in mig för att göra en neurologisk undersökning i Lund, för att utesluta nerverna. Det ska bli skönt att få reda på vad det egentligen är, vilket jag hoppas jag får då. Jag ska även genomgå en till magnetröntgen då den förra tydligen inte blev så bra. Känns sjukt störigt att jag väntade så länge, hade så höga förhoppningar, låg totalt blickstilla i en timme och trots allt lyckades man inte få en bra bild på mitt senfäste i hälarna. Självklart är jätteglad att jag får en ny tid för det och att någon verkligen vill gå till botten med vad problemet är.
Jag har varit på ett möte till på smärtkliniken. Det är så fantastiskt lyxigt att få vara där, med fullt med proffs runt en som gör allt för att man ska må bra. Nu sist fick jag träffa en psykolog som förklarade lite hur hjärnan och smärta fungerar, och det var så skönt att höra någon annan sätta ord på allt jag upplevt - smärta, uppgivenhet, trötthet och hopplöshet. De hjälper mig med min jobbsituation (som jag saknar mitt jobb och mina fina kollegor! Jag hade SPRUNGIT och jobbat direkt om jag kunnat) de försöker kartlägga hur jag ska ta mig vidare och vad det finns för möjligheter för mig. Jag har nästan kört huvudet i sanden, jag pallar inte BÖNA OCH BE för att bli sjukskriven. Det är så fruktansvärt förnedrande att behöva be någon om lov att bekräfta hur ont jag har. Jag har aldrig kännt mig så liten, svag och värdelös som när jag behövt ringa runt för att hitta rätt person som sitter på makten att bestämma över familjens ekonomi och arbetssituation. Jag vill bara be hela systemet att dra åt helvete och bli en ickefungerande hemmafru. Dock har jag inte fått svar på sjukskrivningen än men jag förstår att man måste vara frisk för att vara sjuk. Jag har varken blivit nekad från läkaren eller försäkringskassan, men bara att behöva ställa frågan är skitjobbig.
Mina mediciner har fungerat bra. Jag har inte gråtit sen jag började äta dem, och det är ju helt fantastiskt. Så glad jag är att de fungerade så bra. Jag är mig själv igen. och framförallt är Niclas glad att jag är tillbaka. Jag ligger inte i soffan och sängen längre utan ha fått lite engergi och motivation. Idag var jag ute själv med Vilmer, det har jag inte varit på flera veckor. Jag målar lite krukor och utemöbler på altanen istället för att sitta och skriva tragiska blogginlägg. Ikväll blev ett undantag. Nu ska jag gå - läs gå - och titta på när Niclas lägger vårt köksgolv. Hej!