busekatten.blogg.se

I måndags opererades en sladd in i ryggen, igår blev jag uppkopplad med ström och nu ska jag utvärdera i 7 dagar. Hoppas ni inte tycker bilden är läskig. 

 

 

Operationsdagen
Gick upp 4.30, var i Lund 07.00. Efter någon timme kom läkaren och informerade om att det kommit in en akutoperation före mig och han som skulle opereras innan mig. Jag fick höra att förhoppningsvis skulle de hinna med mig under dagen. Jag var fastande, och klockan 11 bad jag om vätska då jag började ha huvudvärk och var både törstig och hungrig. När sjuksköterskan satte nålen i handen för att ge mig dropp så svimmade jag. Ganska klassiskt eftersom jag typ alltid svimmar. Svettades så mycket att jag fick byta skjorta, sedan mådde jag bättre och fick fortsätta vänta. Vid 14.30 var det min tur. Under mina tidigare operationer har jag alltid varit sövd, och det har varit skönt. Denna gången var jag vaken för att jag skulle kunna berätta var i kroppen jag kände av stimuleringen. 

Först lades lokalbedövning i ryggslutet, sedan stacks en tjock nål in och därefter pressades en ståltråd upp längs ryggraden. Lokalbedövningen gjorde okej ont, men den hade inte riktigt hunnit verka när den tjocka nålen försökte pressas in. Då skrek jag och de fick vänta lite. Att få tråden inpressad längs ryggraden, där det inte finns plats för en tråd, var extremt obehagligt. Det kändes ungefär som om man sväljer något för stort som sedan pressas in genom kroppen under cirka 1-2 minuter. Så hemskt. Jag kved och sköterskorna höll mig i händerna och försökte lugna mig. När allt var på plats andades jag ut. De satte igång strömmen och jag fick muskelkramper i knävecken, ibland hela benet, ibland båda benen, men det nådde aldrig fötterna. Då förstod de att sladden lagt sig på fel sida om ryggraden. Det var alltså bara för läkaren att börja om från början....

Ny lokalbedövning, denna gången tog den direkt och sedan gick det lite bättre att pressa in tråden, då jag var förberedd på känslan. Jag försökte andas mig igenom det men det var sjukt otäckt. Även denna gången fick jag muskelkramper när de stimulerade vilket inte var önskat. För varje gång drog läkaren i tråden för att hitta nya platser. 

 

Jag märkte att det tog längre tid än väntat och läkaren började låta väldigt uppgiven. Han sa att de skulle testa en sista gång, han justerade om tråden och denna gången kände jag det som pirrningar i båda fötterna. Han blev lättad och operationen avslutades genom att de tejpade fast sladden och jag fick åka tillbaka till rummet. Eftersom allt dragit ut på tiden hade de inte tid att programmera sladden, så jag fick komma tillbaka dagen efter för det. 

 

Igår var jag alltså tillbaka i Lund för programmering. Det gick inte riktigt som önskat, hon försökte ställa in att pirret bara skulle vara i fötterna, men jag kände det i hela benen. Känslan var som en vibratorsladd som var dragen ända från ländryggen genom hela benen ner till fötterna. Tillslut gav hon upp men jag fick ett "tyst" program installerat, som jag inte känner av, med ett batteri i ett bälte runt midjan och en fjärrkontroll.

 

 

Jag har ont i ryggslutet och har nog lite extra ont eftersom de fick sticka 2 ggr. Men det är okej. Det gör mest ont när jag försöker röra på mig. Uppmaningen är att "ta promenader" och att inte göra stora rörelser med ryggen och armarna. Jag skulle tydligen inte känna av smärtlindringen förrän om 2 dagar. Än så länge känns det jävligt hopplöst faktiskt. Jag tror inte att detta kommer kunna ändra på min smärta alls. Jag får bita ihop i en vecka och sedan ska sladden ut, vilket jag ser fram emot. Jag lär inte uppdatera igenom om detta inte fungerar, för då lär jag väl hamna i ännu en deppig svacka. Men jag brukar ta mig ur den efter ett tag. 

 

Sjuksöterskan kallpratade om hur härligt det är att promenera i skogen just nu. Jag känner mig så jävla bitter och ledsen men svarade snällt "ja...". Jag älskar att promenera men har inte gått på över 4 år. Jag saknar mitt gamla liv, som var så himla roligt och fantastiskt. Tack till min familj för att ni står ut med mig.