Bra och dåliga nyheter?
Fick svar från MR idag! Det som är bra är att det är inget fel på mina fötter. Det dåliga är att det är inget fel på mina fötter. Ska ta mig en joggingtur för att fira det! Nej förresten. Jag kan ju knappt gå från hallen till toaletten längre. Skiter i joggingturen!
Jag är så glad att jag har min fotkompis Emelie. Hon skrev till mig en timme innan jag fick besked att jag inte skulle bli för nedslagen om de inte såg något på MR. De såg inget på hennes MR heller. Tur att hon sa det innan läkaren ringde, annars hade jag nog blivit helt förstörd. Det blev jag väl lite ändå, men jag hade mer styrka att kräva och be läkaren om mer. Han sa att jag skulle ringa vårdcentralen för att få tid hos en rematolog, jag blev så paff och fick upprepa vad han sagt. "Ska jag ringa till vad? Vem? På vårdcentralen?!" Asså jag vill verkligen inte tillbaka till vårdcentralen. Jag påtalade tarsaltunnel och han skulle nu skicka en kallelese till en mer erfaren ortoped. Kanske får jag en kallelse hos en rematolog på vårdcentralen ändå, vi får väl se. Det känns som bortkastad tid men jag gör allt jag kan för att få svar.
Min nya glidare! Bjuder på tvätten på golvet.
En grej jag funderar väldigt mycket över är om jag varit med i någon olycka och krossat fötterna hade jag fått åka ambulans och kanske fått ett akutteam som sprang runt mig och utförde akuta operationer och man hade gjort allt som fanns för mig. (ok, kanske sett för mycket på Grey´s) Nu när detta smygit sig på, jag har förlorat förmågan att gå och stå på en tid på 5 år, då får man helt enkelt ringa och boka sin egen rullstol och liksom finna sig i situationen. Sedan detta började finns det ingen som skrivit en remiss åt mig. Jag har fått jaga alla själv. Ortopedtekniker fick jag vänta en månad till, svarade efter många samtal och sms. Ortoped och smärtklinik fick jag skriva egena remisser till, det ville inte min läkare på vårdcentralen göra. Till de fick jag vänta 2 månader samt 7 månader. Nu har jag skrivit två egenremisser till, en till Akademiska i Uppsala och en till en specialistklinik, även den i Uppsala. Än en gång bekräftas att det sociala samhället som jag alltid trodde skulle omfamna mig när jag var sjuk inte riktigt existerar, det skrattar vi lite åt här hemma. Jag är fortfarande som en 10 åring och tänker att mamma och samhället löser allt för mig. Har försökt få Niclas att ringa sjuksamtal åt mig men han vägrar 🤣😤
Avslutar med något kul. Olof är i kiss och bajsåldern och det är väldigt roligt trots att jag och Niclas försöker ignorera det mesta han gör eller säger. Han har också börjat sjunga "VAR ÄR STÅNKARMAJSAN, VAR ÄR STÅNKARMAJA" och det skrattar vi också till. Barn är förjäkliga, dom liksom tvingar en att skratta fastän man kanske inte alls är sugen.
Tack för mig.