busekatten.blogg.se

Igår var jag på smärtmottagningen här i Hässleholm. Jag har hört talas om att det finns genom att jag haft kunder på jobbet som varit där och jobbat där, men jag har aldrig trott att jag själv skulle behöva sätta min fot där. 

 

Många skriver att jag är stark och glad ändå. Men helt ärligt tror jag inte att man kan skriva en blogg avsett föra att ha läsare om man inte gör det lite humoristiskt. Om jag skulle skriva lika deppigt som jag känner mig så tror jag inte att någon hade orkat läsa. Därför väljer jag att skriva när jag är pigg, arg och lite ändå glad. Om man hade ställt fram alla hinkar och kärl vi äger i huset så lovar jag att de inte hade räckt för alla hålla tårar jag gråtit över detta. 

 

Smärtmottagningen är främst ett ställe som ska hjälpa till att hantera smärta. Det i sig är lite ett skämt. Hur fan gör man det. Det gör ju skitont. Jag mötte 3 väldigt proffisga personer, läkare, fysioterapeut och kurator. Vi gick igenom mitt liv och det är en vädig lyx att bli så omhändertagen. Läkaren var direkt inne på att jag har fibromyalgi. Då han märkte att jag reagerade ganska kraftigt negativt på ordet valde han att inte använda det mer. Jag gick ändå däifrån och jag tror, att de tror, att jag har det. Som en liten komplott haha. Diagnosen lyder "Smärta i tramdynorna och reaktiv depression". Anledningen för att jag reagerar så är pga jag är så jävla "purfrisk" i övrig som jag också sa. De var extremt duktiga och proffsiga och gjorde verkligen det de skulle, alltså hjälpa mig att ta mig igenom detta på bästa sätt. Men jag blev också så jävla frustrerad över att de anser att jag är stressad över att försöka ha det perfekta livspusslet, och därför tro att stress och deprission är en del av försämringen i fötterna. Jag slår det direkt ifrån mig då jag VET att under de åren detta bara blivit värre har jag varit sådär störigt lycklig. Allt har gått min väg, jag har fått barn, gift mig, fått ett skitbra jobb, köpt drömhuset. Jag gillar att ha det fint omkring mig men är ingen pedant, jag har ett ganska bra självförtroende och mår inte dåligt när det är lite stökigt. Ni som känner mig vet nog detta och jag tror att ni håller med mig. Jag har inte legat vaken en natt och funderat sen jag slutade i Lund. Det jobbet var inte bra för mig, jag var inte den personen jag vill vara och jag mådde ganska dåligt över hela den situationen. Dagen jag gick hem därifrån slängde jag tröjan i papperskorgen och har sen dess mått så jävla bra. Varje dag i mitt liv är en fest. Då kan man inte framkalla en så negativ nervskada tänker jag. Jag köper att jag absolut är dålig, men inte på grund av stress och negativt tänkande. 

 

Vad är hönan och vad är ägget. Ägget är defenitivt fötterna och hönan är depression. VEM FAN BLIR INTE LEDSEN AV ATT INTE KUNNA GÅ?!!! Jag låter arg, men jag är nog bara arg för att det är en så lätt sak att säga att man är deppig och då blir sjuk. Det stämmer på supermånga, men inte på mig. Jag är absolut supertacksam för all hjälp på smärtmottagningen och jag kommer gå dit och se fram emot det. Men jag kommer samtidigt göra allt för att få träffa en fotspecialist på nerver, för jag vill skära bort skiten och börja leva mitt liv igen. Jag kommer inte acceptera smärtan, den är förjävlig. Jag trodde jag skulle få en bra kombo av smärtstillande tabletter, men jag gick därifrån med 100 tabletter av antidepressiva. De kommer troligtvis hjälpa mot smärtan på längre sikt och göra livet "levbart", men jag är inte färdig där känner jag. Jag är glad för tabletterna för jag har verkligen så supermörka tankar ibland. För både min och Niclas skull tror jag att de är bra. Tydligen ska de två första veckorna med tabletterna göra mig ännu mer ledsen och det skrämmer mig. Har ni ätit Sertralin? Skriv gärna till mig o berätta hur det var för dig.

 

Idag har jag tränat lite styrketräning och dansat på min rullpall som en dåre. Jag ville så gärna bli svettig, och det lyckades jag med. Uppmaningen "Gör vad du kan" tar jag med mig från smärtkliniken. Men fy fan vad jag saknar att dansa på riktigt. Allt jag gör nu tänker jag "sådär hade man inte gjort om man hade Fibro" och det gör mig lite glad att jag ska överbevisa. Skulle skickat en video till läkaren när jag dansade på rullpallen. Han hade nog blivit chockad över freaket, men också tänkt att  - den där har inte Fibro.