busekatten.blogg.se

 

Jag börjar med något positivt. Jag kan fortfarande äta och dricka. Påskmat och vin har varit fint och jag kan sola mig lite om jag lyckas ta mig ut. Jag kan sjunga och prata med mina barn och det är mysigt. Även om jag är väldigt handikappad känns det inte som om jag förlorar någon tid med dem, nästan tvärtom då vi är väldigt nära varandra hela tiden. 

 

 

Nu kör vi negativt. När jag fått smärtstillande tidigare har jag hela tiden sagt att jag inte vill ha något som är för starkt så jag blir kocko eller dåsig. Tog en morfintablett i förrgår morse, sen frågade Olof om jag ville leka med lego. Det ville jag och vi satte oss på hans rum. Jag var snurrig och hög. La huvudet i hans säng och försökte leka lite, efter en stund fick jag lägga mig och be honom gå till pappa för att jag var lite sjuk. Han petade mig i ansiktet och ville leka mer men som tur var hörde jag Niclas prata med honom och hörde att han tog hand om honom. Det var en situation som jag aldrig mer vill uppleva och det kändes riktigt blä. Att droga mig bredvid mitt barn kändes äckligt. Sen sov jag i 3 timmar och var utvilad och vanlig när jag vaknade. Igår lekte vi med lego igen, och då utan värktabletter, det gick mycket bättre i lekväg i alla fall.

 

De senaste dagarna har varit dåliga i smärtväg och det känns som om det bara blir värre och värre. Undrar vart det ska ta stopp. Jag vill förtydliga mig lite, jag har inte ont hälen eller bara i hälarna, jag har nu ont i hela foten. Jag funderar mycket på hur jag ska förklara för att bli förstådd. Tänk att man drar av ett tunnt lager av hud på hela fotdynan, och blir lämnad med köttet blottat. Sen när man sätter ner fötterna för att gå så trampar man på sandpapper, och för varje steg blir sandpappret grövre. Tillslut går det inte att gå mer och då sätter man sig i panik. På vänstra sidan har även någon tagit tag i hålfoten och brutit den mitt av, det gör väldigt ont när man både ligger och sitter samt att fotsulorna svider och bränner vad man än gör. 

 

AE FYFAN nu skriver jag om något annat. Det där var ju sannerligen otrevligt!

 

Jag frågade Niclas om han behövde någon typ av stöd eller hjälp nu när han var med en så miserabel och sjuk kvinna. Han svarade att det var inte jobbigare att vara med en vanlig kvinna, och menade att det räcker att vara med en kvinna för att behöva en stödgrupp. Han sa också att han var med i en stödgrupp som hette "Män som är ihop med kvinnor", och att alla dessa män borde vara det för att få stöd. Om jag läser mellan raderna så har han det ok. ?

 

Nu är Niclas och handlar med Olof och ska även hämta hem en ny rullpall till mig som jag har för att ta mig runder på ovanvåningen. Den ska ha rygg och svankstöd, hoppas den ska hjälpa då jag har GRUSIGT ont i ryggen och nacken. Ser fram emot att komma till Smärtmottagningen på fredag, samt att min läkare ska ringa för att ge svar på MR-röntgen. 

 

Upp och hoppa och fånga dagen! Ut o carpa dagen! CARPA! Pussar och kramar och tack än en gång för allt stöd.