busekatten.blogg.se

Tänkte ge en liten uppdatering. Ska egentligen plugga till mitt naturkunskapsprov imorgon men det är lätt att hitta "viktigare" saker än att plugga. Som att till exempel skriva ett blogginlägg.

 

Jag mår ganska bra oftast. Smärtan i fötterna varierar, ibland känns det precis som innan när jag försöker belasta dem, det är som ett band av glas som går genom hälen. Jag måste koncentrera mig och tänka tillbaka till hur det var för att inse att det såklart är jättemycket bättre. Jag har bara pyttelite vilovärk och det är det allra viktigaste. Den värsta smärtan upphörde direkt i samband med operationerna. Sårläkningen har varit skitlätt faktiskt. Inget slår den smärtan jag hade innan, den kändes ju som ett operationssår gånger 10. Så detta är logisk smärta och läker bra. Måste ha foten i högläge när det blir svullet, för då trycker det extra på nerven, men det släpper snabbt. Jag har en värmande nervvärk i hela benen, men jag hoppas det är ett tecken på läkning. 

 

 

Jag klarar att gå på kryckor lika mycket som ungefär en månad sedan, ca 50 steg, sen behöver jag sätta mig ner. Går jag för mycket blir det jobbigt de följande dagarna, men när jag tänker på att jag fick extremt ont av att ens ta 2 steg innan operationen till kanske sammanlag 300 per dag är det ju helt magiskt och fantastiskt. 

 

När jag kom hem från Wien andra gången slutade jag med mina antidepressiva, då hade jag "fasat ut" och tagit lägre doser i ca 8 veckor. När jag väl slutade kraschade min hjärna och min kropp. Jag gråter för allt. Första veckan grät jag flera gånger om dagen. Min kropp mådde illa, fick yrsel så fort jag rörde på huvudet, huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och nacken. Den första veckan var hemsk. Det var som om en röst flyttade tillbaka in i huvudet för att hela tiden påminna mig om vad jag inte kan göra och hur jävla värdelös jag är som "inte ens kan vattna blommorna med mina barn" "kan inte ens klä på barnen för att gå ut utan att få jätteont" och "KAN INTE SKOTTA SNÖ, ÄLSKAR JU ATT SKOTTA SNÖ". Jag har dock skottat hela uppfarten och ingången på knä, det hade dock varit lättare och skönare att göra det ståendes.

 

Vet ni vad jag gjorde idag då. Jag KÖRDE ÖVER mit barns tår när jag hjälpte honom att klä på sig imorse. Han grät och jag grät över hela situationen. Sedan kunde vi nästan skratta lite åt det. Vilken jävla morsa kör över sitt barns fötter inomhus liksom. Tro mig, det var absolut inte första gången jag körde över deras fötter, det händer titt som tätt. Men idag var ingen bra dag.

 

Glad Lucia på er. För det är väl måndag idag? Nej onsdag? Eller? Jaja.

Tack igen för alla fina hejarrop. Tack för att jag har mina vänner kvar. Ingen tog avstånd från mig som jag var så övertygad skulle ske när detta började. Jag skullle bli den mest ensamma i världen. Det visade sig bli tvärtom. Det är så många jag vill tacka hela tiden. Alla som hört av sig betyder så mycket för mig. Tack igen. Risk för att bli blödig och jobbig. Tack.