Brevet har kommit
Min tanke med bloggen var bara att informera om läget, jag tänkte inte så mycket på att andra skulle bli ledsna av att läsa. Ni vet, sådär ego som jag är tänkte jag inte att min olycka drabbar min omgivning så mycket. Jag har därför inte velat göra en uppdatering, för jag vill inte skrämma någon. Du behöver inte bli rädd, jag mår bra eftersom allt bekräftar min hypotes om tarsaltunnel - nervinklämningen som efter jobbiga operationer kan, med ganska stor chans bli helt bra igen.
För tre veckor sedan fick jag en kortisonspruta i hälen, då MR på vänster fot visade en liten svullnad under hälbenet. Doktorn, en av de bästa i Skåne vad jag förstått, sa "Jag kan inte allt, men du har inte tarsaltunnel, du har inte det på båda fötterna för det första. Du har plantarfascit (hälsporre) och du får gå vidare på smärtmottagninen för att hantera smärtan. Jag säger inte att det är du som är konstig (jag frågade om det var jag som var koko i huvudet), men jag kan inte behandla dig för något jag inte kan diagnostisera. Använd dina fötter, det blir inte värre av att belasta dem"
Sprutan gjorde inte ont. Det gick bra. Dagarna innan kunde jag gå lite utan allt för mycket smärta (nu snackar vi i huset va, typ ut till bilen och upp för trappan. Kanske t o m vattnade några blommor). Jag kände mig hoppfull. Efter 4 dagar blev det kaos igen, precis som det alltid blir. Sedan dess har smärtan spridit sig upp i underbenen och, jag har fortfarande mest ont i ankeln och hålfoten och hälen, men domningarna har ökat kraftigt och jag tappar känslen helt när jag blir lite kall. Det gör ont i hela benen när jag sover, främst fötterna men lite restless legs och det är så läskigt. Trots att det är läskigt bockar det bara av fler punkter för tarsaltunnel. Nu när det blev som allra värst har det även börjat "pingla" i stortån när jag rör en viss punkt bakom ankeln, det är det tydligaste tecknet för tarsaltunnel och det är det "pinglet" som läkaren inte kunnat få fram här i Hässleholm, jag har väl inte varit tillräckligt dålig helt enkelt.
I måndags kom brevet! Jag ska till Akademiska i Uppsala på tisdag 22/6. Jag är så jävla rädd men ändå så extremt hoppfull. Egentligen alldeles för hoppfull, men jag vill bara börja kunna leva igen. Soffi kör mig till Uppsala och vi övernattar hos min svåger Stephan. Sara är i Bjärnum typiskt nog, men jag hinner träffa henne ändå. Jag var osäker på om jag skulle berätta om brevet eftersom är så nervös, men jag kände att ni förtjänar att veta. Håll tummarna för mig.
Niclas började jobba i måndags, och utan min fina bästa Kärstin som ser efter barnen hade jag aldrig klarat mig. Hon är guld. Jag mår bra psykiskt och sålänge jag slipper belasta fötterna mår jag bra. Jag dansar på min stol, och får jag bara ligga så kan smärtan nästan försvinna och jag har det riktigt gott.
Njut av livet och solen. Puss på er.