Living life
Jag lever och ska tydligen göra det ett tag till! WOOP WOOP. Inga dödliga sjukdomar här inte!
Beskedet från nervundersökningen var negativt, vilket egentligen är både positivt och negativt. Jag lider inte av någon svår nervsjukdom troligtvis, men jag hade nog önskat att man kunde se någon liten förträngning som kan förklara mina smärtor, eftersom denna skiten tydligen inte kommer läka av sig själv. Jag kom på hur jag nog lättast beskriver min smärta nu. Brännande är nog fel, jag blir inte varm när det gör ont. Det känns som om jag har ett stort brännsår under hälen, som svider och värker konstant, lite som när man precis brännt sig på ugnen. Sen när jag går är det som om jag har små sår i hela foten, och det är någon som hällt sprit på golvet. För varje steg kommer mer och mer sprit in i såren och det SVIDER SÅ VANSINNIGT.
Nästa steg nu är att vänta på ny MR och om förhoppningsvis två månader bli kallad till Akademiska i Uppsala. Ny läkartid på måndag. Nervundersökningen är 50% tillförlitligt har jag läst mig till gällande tarsaltunnel, vilket jag är övertygad om att jag har. Nu måste jag bara få läkarna att fatta det med. Jag ser hela tiden målet framför mig, hur jag ska skrika VAD VAR DET JAG SA till varenda läkare jag träffat. Ser hur jag skriver vykort och berättar hur fel alla hade. Hahah, man måste ha en målbild.
Förra onsdagen var jag på stötvågsbehandling för tredje gången (för att behandla min hälsporre). Första gången slog han med nästan full kraft mot hälfästet där man har ont när man har Plantar Fasciit (hälsporre). Han hade svårt att veta vart han skulle slå då jag inte har någon direkt punkt som gör ont. Han frågade till och med "Har du verkligen ont, du kommer in här med kryckor men jag kan slå så hårt?" Jag lovade honom att jag hade ont. Nästa gång gjorde det mer ont men var uthärdligt. Denna och -jag lovar- sista gången, slog han lite vid sidan av fästet (där nerverna sitter har jag fått lära mig i efterhand) och det gjorde fasansfullt ont. Han sänkte slagen på maskinen men det gjorde fortfarande ont, jag försökte bita ihop tills jag funderade på vart jag skulle kräka och fick avsluta för det svartnade för ögonen och jag höll på att svimma. Det har jag upplevt en gång tidigare när jag satte i en spiral, och barnmorskan förklarade då att det är på grund av att man har massvis med nerver i livmodertappen. Detta förklarar varför jag upplevde samma när han slog. Inte för att jag har livmodertappen i hälen men för att jag troligtvis har nerver där. Efter det har smärtan blivit värre och jag kommer alltå inte göra fler sådana behandlingar.
Livet hemma är helt ok. Niclas är deppig för han får ta hand om barnen mest och det är verkligen skitjobbigt, jag önskar så att jag kunde göra mer. Jag har erbjudit honom mina lyckopiller och jag frågade om han behövde gå och träffa någon o prata. Han svar var att den enda han skulle behöva träffa är en prostituerad. HAHAHA. Han ska nog reda sig utan att "träffa" någon.
En annan rolig sak jag måste dela med mig. Olof hade en kompis här i helgen. Jag ska avsluta med vår konversation så att vi alla kan skratta lite. Jag har läst en hel del pedagogik va, och lärt mig att man alltid ska och måste hota barn. Ni vet att jag älskar mitt hus. Det vet tydligen han också.
"Vilmer sover nu, så snälla var tysta. Ni får leka men inte gallskrika. Asså jag vet inte vad jag gör om ni gallskriker...... Då slänger jag nog ut er"
"Asså, om du slänger ut oss, då ska jag bygga om ditt hus så det ser ut som en bajskorv"