Statusuppdatering
Just nu är allt ok. Jag mår bra psykiskt och den mest vedervärdiga smärtan har släppt greppet, det pendlar från timme och dag hur mycket ont jag har. Just nu har jag väldigt ont men förhoppningsvis kan det ge sig snart. Barnen är stjärnorna i mitt liv, så bäst, och Niclas är också bäst. Jag är så nöjd att jag är fast på en öde ö med dem.
Igår åkte vi till Elgitanten och shoppade. Jag i min nya lilla rullstol. Asså att ta hand om en 1,5 åring i en affär är ett straff, men i en rullstol - haha. Asså fy fan. Vi blir inte så långvariga i affären men vi lyckades ändå handla en kyl och frys. Grannen hjälpte till att bära in och sedan bjöd han även på öl. Vi har världens tur, som jag tycker om våra grannar! Det gör att det känns ännu bättre att vara fast just här.
Igår var jag på smärtmottagningen för tredje gången. Det var skönt att få bekräftat att tabletterna hjälper mig trots att jag inte alls trodde på dem. Så arg jag och missförstådd jag kände mig. Jag känner ju att jag är tillbaka till livet, usch som jag har mått. Tänk er en riktigt den värsta sunkiga deprimerade värdelösa personen, henne hittade du här på Ekebacksvägen 31 för 6 veckor sedan. Idag är jag säkert fortfarnade sunkig men lite bättre ändå. Smärtmottagninen är fantastisk. Sån fin hjälp jag fått. Jag är så tacksam. Om en månad ska jag på återbesök och då vill jag berätta att jag mår ännu bättre. Jag räknar med att jag ska bli bättre i fötterna på ett år, de tror det kommer gå snabbare men jag är ganska säker på att jag inte kommer ta en promenad utan smärta förrän tidigast ett år. Jag hoppas hoppas hoppas att det kan få vara så.
På onsdag ska jag göra en nervundersökning i Lund. Ska tydligen göra lite ont men det skiter jag i. Det jag blivit mest arg över är att bli kallad "överkänslig" eller att min hjärna har förstärkt smärtsignaler. Jag förstår egentligen vad det innebär, att kroppen ger mig mer ont än vad jag egentligen borde ha, men jag har hört vad jag inte ville höra. Att jag själv skapat smärtan för det är inte vanligt att man har så ont. Det är ingen som sagt men det är så jag tolkat det. Det värsta jag kan tänka mig är att någon skulle se mig som svag eller klen. Jag är ju världens starkaste och tuffaste. För 1,5 år sen genomgick jag min första vanliga förlossning med bara lustgas, jag sa inte ett ljud utan bara bet ihop och gjorde det. Shit vad stolt jag var. O nu vill man tro att min kropp överdriver smärtan. Jag vill bara vara sådär platt och säga att det har inget med hjärnan att göra, jag har bara ont. Det försöker de på smärtkliniken banka in i mig, jag är inte en helt unik människa som inte sitter ihop med min egen hjärna och själ. Jag ska smälta detta ännu mer och inse att jag kanske är lite mänsklig och inte bara sådär sjukt tuff som jag tror.
I förrgår fick jag besked om att jag inte blir sjukskriven. Så knäckt och förminskad jag kände mig. "Med din diagnos borde man klara av sin vardag" - ja TRO FAN DET! Men nu är det ju inte så. Tur jag var på smärtkliniken och fick prata igenom allt med dem. De är fantatiska, de har hjälpt mig att reda ut många frågor och speciellt hjälpt mig förstå hur jag ska ta mig vidare i livet rent praktiskt med jobbet och SGI och försäkringskassa och allt vad som ingår i den soppan. Allt har nu löst sig. Tack till mitt bästa jobb! Tack chefen för stödet och alla ni andra på salongen. Jag saknar er och hoppas vara tillbaka någongång.
Tack ni som hör av er och peppar. Det betyder mycket. Nu ska jag njuta av helgen. Ni med hoppas jag.