OP nr 2

För exakt en vecka sedan flög jag och mamma tillbaka till Wien. Denna gången var resan så mycket härligare. Mamma var dock lite sur för att jag kan sparka mig fram och ta i med min lite läkta fot, jag kan alltså nu både bromsa och bestämma väg med rullisen. Förra resan fick hon sköta allt. Nu var jag med. Både fysiskt och psykiskt. På gott och ont. HA!
 
Vi har ätit gott - mumsig tårta och smakat på glüwein på julmarknad. Ätit Wiener Schnitzel och klämt in en tarsaltunneloperation där emellan. Chip chop så var den andra foten också skuren. Så jävla skönt. 
 
Måndag. Flygresa och möte med läkaren. 
Tisdag. Blodprover, EKG, häsodeklaration mm på sjukhuset. Lärt mig att "have you had bowl movement?" på engelska är "har du varit och bajsat?". Man lär sig alltid något nytt.
Onsdag. Taxi kl 5.00 till sjukhuset. Operation 7.00.
Torsdag. Checkade ut från sjukhuset.
Fredag. Checkade in på flygplatsen. 22.30 Hemma.
 
Jag ska dela med mig av ett fint ögonblick på sjukhuset. Något som jag alltid kommer bära med mig och som kändes så fint.
 
Onsdag efter operation. Mörkt på rummet. Klockan är kanske 16. Jag hör hur läkaren går in på rummet och frågar om jag är trött. Jag öppnar ögonen och nickar, bara det är ansträngande. Jag blundar igen men kan fortfarande prata och förstår vad han säger. Men jag är såååå trött. 
 
Dr - "Are you tired?"
Jag Nickar. Orkar inte säga något
Dr. -"It was similar to the other foot. I found it and I releaseded it"
Jag - You found it. You fixed it. I love you"
Dr "-Eh Ok. You too. See you tomorrow"
 
Sedan fortsatte jag drömma och dessa meningarna upprepades i drömmen om och om igen. När jag vaknade så grät jag. Av lycka.
 
(Om Niclas läser så nej. Jag var inte kär i läkaren. Jag var kär i det han gjorde med mina fötter)
 
Idag har jag skrivit mail till två svenska läkare. Två brev som jag formulerat i mitt huvud under en lång tid. Jag ville informera om vad som var fel på mig. Jag vill aldrig att någon i hela världen ska behöva GÅ igenom detta helvetet. Usch vad tråkigt det har varit. Jag har haft tur som haft så många runt mig som hjälpt mig. Nervsmärtor är verkligen så hemska. 
 
Denna operationen tog hårdare på min kropp. Jag har haft influensaliknande smärtor i 3 dagar nu, ont i magen, ryggen och huvudet. Fötterna mår bra. Mest ont i den fot som opererades för två månader sedan. Inte ont av operationsärret alls. Äter smärtstillande för kroppen, inte för foten. Jag är glad att jag mådde perfekt när vi flög hem.
 
 
Nu väntar bara en långsam läkningsprocess. 9 månader sa doktorn. Om ni vet något skitkul jobb där man kan sitta hyffsat stilla så hör av er. Men jag har det ganska bra här hemma. Ska visa er vad vi gör här. Innan jag reste för andra gången klädde jag om farmors fåtöljer och de är i stort sett klara, farmors gamla symaskin som jag fått gav upp precis innan jag var klar..... Målade fönstret/dörren som vi satt upp mellan matrummet och blivande tv-rummet. Jag skulle kunna skriva att det är jag som rivit och byggt i rummet men det lämnade jag faktiskt till Niclas. Han ville så gärna så jag överlät det till honom.
 
Blivande TV-rum. (INTE BIO-RUM som min man tror)
 
Den tomma stolen är för att jag snabbt ska kunna parkera min rullstol där. Supersmidigt liksom.
 
 
Den vänstra är lite fram och back och inte ihopsydd, den högra saknar bara någon typ av knapp i ryggen. Saknar förebild (ja, det är rättstavat Soffi) men de var rejält nedsuttna och med gammalt rött tyg. 
 
 
 
Tack för Ni läst. /Mia, din tillgivna fotbloggerska

Kommentera här: