busekatten.blogg.se

Måste börja berätta om min helg! Den var fantastisk. My och Owen gifte sig, och vilket galet kul bröllop! De har så en sån fantastisk släkt och vänner. Jag känner mig laddad av kul energi. Både möhippan och bröllopet har varit så sjukt kul. Jag tänker mycket på talen, Timbuktu skickade en hälsning och Malin höll ett så sjukt laddat tal. PO, så fantastiskt fina saker han sa. My och Owens löften till varandra. Tårarna. Skratten. Håkan. Kärleken. Wow. 

 

På tal om mina fötter, som jag ältat nu i 2 år. Imorgon sticker jag o mamma! Woop! Vi är taggade och nervösa. Flygbolaget har gett mig gråa hår, men jag har lugnat mig o fattat att det nog inte var så dyrt att boka extra rum för benen på vägen hem. Buisness class kostar 200€ och jag kom på att det var ju inte så farligt helt plötsligt. Men det kommer jag enbart att uppgradera för att kunna dricka gratis alkoholfritt bubbel. 

 

Jag har ångest över att lämna mina barn i 12 dagar. Jag har aldrig varit ifrån dem mer än en natt sedan de föddes. Jag känner mig också så dum som lämnar Niclas hemma i 12 dagar själv, fastän jag vet att de kommer klara sig alldeles utmärkt och att jag gör detta för att allt ska kunna bli bra igen, så är det nog ganska normala känslor. Jag mår bra. Jag har inte gråtit på jättelänge. Jag känner mig hoppfull.

 

Allt med resan börjar ordna upp sig, jag ska börja packa. Funderar på om jag ska hämta resväskan på nedanvåningen, krypa upp för trappan och släpa den upp, eller om jag bara ska skita i det och vänta på Niclas. Tror nog jag väljer det första. Vill ju se hur mycket jag får plats med. 

 

En sak är jag så fruktansvärt rädd för. Så rädd att jag bara puttar bort tanken direkt. Det är att radiologen inte kommer finna vart nerven är klämd. Kanske han inte hittar var det nyper och orsakar smärtan, då kommer de inte operera utan skicka hem mig med en fruktansvärd smärtsam neurodiagnos. Min smärtläkare i Sverige sa "Det är inte hela världen om det inte blir operation, då har vi tid att prova ut nervmediciner inför operationen i Sverige". Usch. Jag vill vill vill vill vill att de tydligt ska se på ultraljudet att det är tarsaltunnel, och att det finns goda chanser att bli bra. Den andra utfallet kan jag inte ens närma mig i tanken. Att hålla tummarna känns futtigt. BE TILL ALLA GUDAR NI HAR. Tack. 

 

Jag ska uppdatera min blogg varje dag är tanken. Kul om Du läser. Det är skönt för mig att få dela med mig och uppdatera Er. Vi hörs.