Imorgon...
Imorgon opereras jag kl 7.00. Taxin är beställd till vår lägenhet kl 4.50, så jag ska infinna mig på sjukhuset 5.30 och då har jag tid att beställa en annan taxi om den första inte behagar att dyka upp. Jag har packat en ryggsäck och mamma kommer vinka av mig vid taxin.
Idag var vi på sjukhuset. Covidtest, blodprov, EKG, urinprov och betalningen är genomförd. Kontrakten är påskrivna och nu ska det bara vara att infinna sig. Jag är så sinnesjukt nervös.
Jag är mest nervös för att inte lyckas ta mig fram med alla papper i handen. Men det borde gå.
Jag längtar tills jag blir sövd. För då ligger inte längre ansvaret på mig, utan på kirurgen. Jag litar på att han vet vad han sysslar med, och jag är glad att jag inte behöver vara vaken och betrakta eländet. För en stund sedan fick jag utlåtandet från Dr Neurologen som utförligt beskrev mitt fall. Det löd typ "Patienten har inga tydliga symptom. EMG, normalt, ultraljud normalt och Tinels test negativt. Men genom att lyssna på patientens klagomål kan det vara tarsaltunnel. En indikation är att nervblocken fungerade. Att ha bilateral tarsaltunnel är mycket ovanligt". Det gör ju inte en skitsäker asså. Men jag är skitsäker på att vi måste testa att operera för annars kommer jag bli sittandes i den här förbannade stolen.
Jag har aldrig någonsin tidigare varit så utlämnad till att lita på min magkänsla. Snälla. Säg att jag har rätt och att alla andra har haft fel. Det hade varit väldigt bra för mig i detta fallet.
Tack till Emelie. Du hjälpte mig hit. Nu får det gå som det gå. Och jag vet att vi alla hoppas det går bra. Vissa känner att nervsmärtan avtar direkt, vissa känner att det läkt efter 1 år. Det kan alltså vara en låååång tid av ovisshet och undran om det fungerade. Men jag vet att alla hoppas med mig. Heja doktorn och heja Mias magkänsla.