busekatten.blogg.se

 

 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är inte lätt iaf. I värsta fall får jag väl köpa en extra flygbiljett, men det känns inte riktigt rätt. Jag har några dagar på mig att få rätt på det och hoppas snart få bra support. Att flyga dit kommer att fungera och det är väl det som är det viktiga. I värsta fall får väl pappa köra o hämta hem mig. 

 

Igår ringde min gamla läkare från smärtmottagningen. Det var så skönt att få prata med honom, att få förklara varför jag väljer att åka utomlands, inte för att han skulle godkänna det men för att han skulle förstå hur jag tänkte. Han är cool och jag har stor respekt för honom och hans åsikter, han är även grym på att bekräfta och lyssna och förklara. Han har ju såklart fått hantera galna människor som bara gnäller på att de har ont överallt, så han har tränat innan mig haha. Han beklagade att jag hamnat i kläm och bekräftade mig verkligen. Han löste lite knutar och skrev ett intyg till vårdcentralen om att jag i alla fall skulle få mediciner utskrivna när jag kom hem till Sverige. 

 

Den känsla jag känner mest nu är att jag är ARG. Jag är så ARG. Fy vad dåligt behandlad jag blivit. 

 

1. När allt detta började och jag grät till vårdcentralen, jag förklarade att jag inte kan ta hand om mina barn mer - svaret var "Vi kan tyvärr inte hjälpa dig, men du kan hämta kryckor".

 

2. Ortopedtekniker frågar, hur känns det när du gått en halvtimme? Jag svara att jag knappt kan gå ut med soporna. Han säger att "detta är inte normalt, du borde söka dig till smärtmottagning. (VARFÖR INTE ORTOPED? han tänkte nog att jag var galen"

 

Efter över ett halvår med svår smärta skriver jag en egenremiss till Ortopeden i Kristianstad. Doktorn skickade mig på MR för mina framfötter. (Jag hade bara ont i hälarna då).

 

Efter 7 månaders väntan efter min egenremiss till smärtmottagningen kom jag in dit. Fick antidepressiva och de sa att jag lär kunna gå snart om jag bara tar det lite lugnt. 

 

Jag kräver en second opinion när doktorn från Kstad (han som MR-ade framfötterna) hänvisar mig till rematulogen på vårdcentralen. 

 

Träffar ortopeden i Hässleholm. Får tid för MR, på ENA foten. Han skyller på att det är röntgens fel. Röntgen skyller på ortopeden. Jag bryr mig väl fan inte om vems fel det är. Skärp er och gör ert jobb. Alla tre MR är fixade, efter låååång väntan. (In kön varje gång det blev fel).

 

Ortopeden säger efter två träffar "Jag vet inte vad du har, men du har inte Tarsaltunnel". Jag kommer behandla dig för Plantar Faciit" trots att jag inte håller med och trots att jag uttryckligen säger "detta känns så fel" så sätter han en kortisonspruta i ena hälen på mig, och uppmanar mig till att använda mina fötter. 

 

När han sedan ska ringa efter vår planerade telefontid ringer han inte. Jag höll krampaktigt i telefonen i två dygn, eftersom jag fått så sjukt ont i båda fötterna, jag hade ju använt dem, precis som han sa. Jag fattar nu att jag ska INTE använda fötterna, det blir ju ALLTID sämre när jag gör just det. Jag skriver till läkaren och frågar om han missat att ringa, eller om jag ska vänta på hans samtal efter 2 dagar. Han ringer aldrig, och ja. Han har mitt nr, han har ju ringt mig innan. 

 

Nu äntligen får jag åka till Uppsala. Jag hade hoppats slippa då jag trodde på ortopeden i Hässleholm. Där får jag min diagnos som säger "Tydliga symptom på Tarsaltunneloperation". Sätts på listan för operation, bara 6 månader. Gråter för att äntligen blivit bekräftad, men gråter också pga lång väntetid och väldigt dåliga odds att bli frisk. 

 

När jag kommer hem kan jag inte gå. SÅ ONT! Att undersökas barfota tog knäcken på mig. 3 veckor i stort sett mest i sängen. Ibland morfin för att bara få slippa smärtan. 

 

Sedan dess har jag krupit. Bett om sjukskrivning, bett om smärtstillande. Jag har mediciner, men jag får inte börja äta dem pga smärtmottagninen har semester och saknar personal. 

 

Igår fick jag höra att ortopeden i Hässleholm fått frågan om hur det gick med mig, då svarar läkaren "Hon svarade aldrig när jag ringde, sedan rann det ut i sanden". Det gör mig så jävla ARG. Jag vet att han såg att jag skulle till Uppsala, och valde därför att skita i mig pga han nog hade andra med riktigt hälsporre som han kunde behandla med lite kortison. --- Hon svarade inte --- Piss off. 

 

Jag tror att om ni verkligen orkade läsa allt, så fattar ni att jag ibland kan känna mig lite arg. Något jag också blir, helt vansinnig över, är att jag vet att det finns de som tror att jag fått detta av STRESS eller att jag måste "finna mig själv" för att bli frisk. Hade jag kunnat hade jag boxat er genom datorskärmen.

 

Mitt liv är bäst. Det är så bra att jag inte vill tjata om det, för jag är rädd att andra ska bli för avis. Jag är tacksam varje dag för allt jag har. Jag har ingen ångest, jag är inte deppig, stressad, galen eller något annat som kan botas med meditation eller yoga. Jag vill bara kunna springa genom livet och sådär hoppa på sista trappsteget som jag brukar göra.

 

PS. Tack alla fina för all support. Ni betyder jättemycket. PS. Jag är inte alltid arg. Men idag kände jag för att vara det. Man ska inte hänga upp sig så mycket, alla ni som finns för mig gör att jag klarar detta jättebra. Niclas, min familj, grannar och vänner. Skulle jag tacka alla som gör saker för mig hade bläcket på datorn tagit slut. Jag älskar er!

 

PS igen. Imorgon ska jag och Nisse på bröllop för världens bästa My och Owen. Åh vad jag längtar, det kommer bli en faaaaaaantstisk dag!! 

 

PS. Jag har en "tant bibi" och Tony som är världens bästa. 

 

PS. Tack för att Du läser.

 

PS- Jag skojjade bara. Nu räcker det. Hejdå