busekatten.blogg.se

I april jobbade jag, och blev gratulerad för att kunna gå igen. Trots att nervsmärtan inte försvunnit så klarade jag ju ändå av att röra på mig litegrand. Jag kunde inte stå så bra, men jag kunde ändå gå utan att få våldsamt ont. 

Idag är det den 23e maj och jag är så handikappad. Jag klarar av att gå ca 20-40 steg, men smärtan som kommer efteråt är helt otrolig. Det tar lång tid för den att släppa och så fort jag rör på anklarna kommer smärtan långsamt smygande efter bara någon minut. Jag märker att om jag inte rör mig alls, stelnar musklerna i fötterna och när jag sedan går på det gör det vansinnigt ont, men om jag rör på mig lite hela tiden har jag ont hela tiden. BLÄ.

Men en sak som är jätterolig och jättebra är att den 15 juni åker jag till Kroatien för att operera mig! Jag har hittat en jätteduktig nervläkare som jag litar väldigt mycket på, som på väldigt kort tid har tagit sig an mig (kanske för att jag tjatat och varit lite desperat). Men ändå. Han driver sin klinik i Washington och åker ibland till Dubrovnik för att operera Europeer när han ändå hälsar på sin familj.

 

Garantierna är som vanligt 0. Det kan bli värre nervvärk, man kan dö av att sövas. Doktorn kan absolut inte lova att detta kommer hjälpa mig, men han ska göra sitt bästa och hoppas såklart att detta ska bli meningsfullt för mig. I mitt fall är allt så svårt, jag känner ingen smärta alls när man trycker på nerverna. Det hade underlättat för att veta vart nerven är klämd. Men att den är klämd är så uppenbart, då smärtan alltid förvärras när jag belastar fötterna. Det finns ingen nervsjukdom som beteer sig så, därför kommer jag fortsätta leta lösningar genom operationer. Nu har jag ingen diagnos från Sverige, och kommer därför betala 8000€ själv. Denna gången kommer snitten läggas i övre vaden, dela musklerna för att komma åt nerven och förhoppningsvis dekomprimera tunneln som sitter där. Det lättaste sättet att förklara detta är att jag har karpaltunnel, fast underbenen/fötterna. Det kluriga är bara att veta vart man ska skära. Det läskigaste med opereationerna är främst att det är jag som hela tiden måste bestämma vart operationerna ska göras. Läkarna kan bara lyssna på mig, och jag har ingen aning. Jag kan bara försöka beskriva vart jag har ont. Just nu är känslan att jag går på glas, och efter blir smärtan under fötterna och hela underbenen/vaderna förjävlig. Så nu hoppas jag på vaderna. Trots att säkert 98% av alla doktorer runt om i världen skulle mena att det är omöjligt, däribland min förre läkare för Österrike. Jag hoppas såklart igen att jag har rätt och att alla andra har fel. Men hela tiden blir ju chansen lägre och jag kanske står där som förlorare när jag testat allt.

 

 

 

Jag har såklart skrivit egenremisser i Sverige, två har blivit nekade då det var för komplicerad för dem, den andra på Akademiska ville inte hjläpa mig för att jag kom från Skåne, och den tredje till Neurologi i Lund är fortfarande inte bedömd nu efter 3 veckor, (jag tjatar men får bara som svar att jag ska vänta). Om jag ens blir kallad till dem lär det ta minst två månader att få en tid, och har jag tur, vilket jag inte tror, blir operation först 6 månader därefter. Jag står helt enkelt inte ut med att vänta.

 

Jag har ingen dödsångest mer så som jag hade innan jag förstod vad jag led av. Jag kommer inte dö av en nervsjukdom. Men jag har vansinnig ångest för att behöva leva med detta hela mitt liv. Smärtan är fasansfull och rullstolen är verkligen SKITTRÅKIG och OSEXIG. Inte för att jag måste springa runt o sexa mig men ni fattar säkert haha. Tack för att Du läste.