Nytt inlägg.
Skulle inte göra fler inlägg var tanken. Idag skriver jag mest för att jag vill att alla ska veta, så jag slipper förklara mig.
Smärtan är tillbaka, med full kraft. Tanken fanns inte att det skulle kunna bli så mycket sämre så snabbt. Jag ville verkligen inte sätta mig i rullstolen igen, vilket jag nu blivit tvungen att göra.
Efter operationerna släppte smärtan på trycket. Jag tvingade mig trots smärta att börja stretcha och göra sjukgymnastik, vilket nog gjorde att nerven mjukades upp lite. I ca 2-3 månader gick jag och lämnade och hämtade barnen på förskolan, ca 1,5km. Livet var fantastiskt, trots att smärtan var där hela tiden gick det ändå att gå. Sedan operationerna har jag aldrig kunnat stå upp, inte mer än några sekunder utan att det gjort ont. Jag har hittills inte borstat tänderna eller tagit en dusch stående. Jag har hela tiden tänkt att det kommer ge med sig.
Vid påsk började jag att jobba. Jag satt ner hela tiden, det funkade ok de första gångerna. Smärtan blev värre för varje dag egentligen, och det slutade med att jag grät och att mamma fick hämta mig. Då insåg jag att jag att detta nog inte blir bra trots allt. Anledningen till att jag blivit dålig är inte att jag jobbade, det lilla jag gick där hade jag ändå gått här hemma. Sedan en månad har jag blivit väldigt mycket sämre, nu klarar jag att gå från sovrummet till köket och ut och in från bilen, men smärtan som kommer därefter är hemsk. Sedan operationen har smärtan varit i stort sett likadan, förutom att det enorma trycket när jag vilar har flyttat sig från hälarna till vaderna.
Fokus är nu tillbaka på nya operationer. Amerikanarna gör många nervdekompressioner i knävecken, de säger att det ger ganska goda resultat. Fram för allt på personer med misslyckade tarsaltunneloperationer eftersom symptomen är likadana och svårt att veta vart nerven är klämd. I mitt fall tror jag mycket på att det kan vara så, speciellt eftersom smärtan flyttat sig så kraftigt upp mot knävecken.
Jag har tur. Niclas är snäll och han kramar mig, Olof förstår och är så stor nu att han inte behöver min hjälp med så mycket. Vilmer är busig och får mig att skratta och mamma hjälper oss. Jag får så mycket kärlek och jag är övertygad om att jag någon gång ska bli bra. Det tråkiga är bara att det ska ta så himla lång tid och att jag kommer missa så mycket under tiden. Jag ber för allt jag har att jag snart ska bli opererad igen, och att man ska kunna släppa på trycket på nerverna.
Ni behöver inte kommentera, jag vill bara att alla ska veta så jag slipper kommentarer som
"usch vad tråkigt Mia, vi trodde ju att du skulle bli bra" och så slipper jag svara
"jag vet, det trodde jag med, men det löser sig säkert"
Jag orkar nog inte trösta andra med någon löjlig positiv fras nu helt enkelt. Vi kanske bara kan svära tillsammans istället.