VÄRLDENS SÄMSTA FÖTTER
Länge sedan jag bloggade. Troligtvis för att jag valde det tråkiga temat ”VÄRLDENS SÄMSTA FÖTTER”. Jag blir ju trött bara på tanken att någon annan ska behöva läsa om det. Jag har dock förstått att många undrar men knappt vågar fråga, själv vågar jag knappt prata om det med rädslan av att trötta ut folk.
Alla operationer har varit totalt onödiga. Inget har hjälpt. Det som hjälpt är att efter varje operation har jag vågat trotsa smärtan och göra djup och smärtsam sjukgymnastik. Varje gång jag gör det blir det långsamt bättre i några veckor, men slutar alltid med att jag går för mycket och då startar inflammationen upp i båda fötterna, och jag gråter av smärta som håller i sig i ca 1-2 veckor. Då vilar jag sedan är jag tillbaka på ruta 1.
Jag är ledsen över att jag varje gång fått upp hoppet, firat, och tänkt att ”nu kommer det bli bra igen, nu läker jag”, för att sedan falla ner i djupet igen, och inse att det aldrig blir bra. Varje gång det är bättre glömmer jag den djupa smärtan som kommer när allt är som sämst. Har man fött barn kan man nog känna igen sig, det är svårt att minnas att man kan känna smärta som gör att man bara vill upplösas.
Sedan sista operationen hade jag försonat mig med tanken att jag nog bara har världens tråkigaste hälsporrar (plantar fasciit), och att jag bara ska inse att det aldrig kan bli bra. Jag sökte vård för plantar fasciit i Stockholm, och blev väldigt ledsen när jag bara fick en remiss till min vårdcentral. Det var som ett skämt. En remiss till vårdcentralen. Då lades det mest tyngd vid att ”patient behöver psykosocialt stöd”. Jag säger än en gång. "Jag är inte deprimerad, jag har bara ont i fötterna". (Haha, som om det inte hänger ihop)
Jag kände ändå inte mig nöjd. Den 2/2 bokade jag en tid hos Zlatans doktor, Håkan Alfredsson, hade ingen aning om vem han var men det var till ett ställe i Malmö som har en snygg hemsida, som även beskrev att de behandlade plantar fasciit. Dit gick jag som privatbetalande, och på ca 1 min med ultraljud dementerade doktorn senskador, och sade att att mina senor var fina och friska. Min enda kommentar blev ju då ”MEN VAD FAN ÄR DET DÅ?!” ”Jag kan ju inte stå upp stilla i 5 sekunder utan att jag krossar hälbenen”. Då började han fundera på att det kunde vara nervproblematik (jag låtsades lite som om jag inte förstod). Jag sade att jag blivit opererad för nervinklämning, men han funderade på att ärret inte riktigt går över just den nerven där jag har ont. Mina förhoppningar steg med ca 100% igen. Niclas säger att jag inte får bli hoppfull, men hur kan man låta bli att önska att man ska få sitt liv tillbaka? Det är ju omöjligt känner jag. Jag har så många drömmar om vad jag skulle vilja göra om jag blir bra igen. Idag är livet så tråkigt. Så oerhört tråkigt. Jag undviker all typ av belastning av fötterna. Jag kan gå kortare sträckor, men för varje gång jag pressar mig för mycket får jag betala för det någon/några dagar senare. Livet består av att sitta, och kanske gå små och korta sträckor inomhus, eller till och från parkeringen och byggnaden där jag sitter och jobbar som timmis på ett call-center inom Region Skåne.
Jag har faktiskt fått en tid på Malmös Universitetssjukhus på tisdag, med en överläkare och en ST-läkare. Jag åberopade vårdgarantin då jag stod i 9 må naders kö till ortopeden. Jag är så nervös. Jag ångrar att jag valt att söka vård utomlands, nu med facit i hand önskar jag att jag bara stannade på Hässleholms sjukhus, som en riktigt sorglig människa. Det känns som om att det jag lider av måste man lida av i flera år innan man kan få rätt vård. 6 år har gått sedan jag sökte vård första gången och 3,5 år sedan livet vändes upp och ner.
Jag tror jag vet vad jag har. Det heter Baxters-nervinklämning (som jag tjatade om innan mina fotoperationer, men som jag inte riktigt tror att jag blev behandlad för), jag hoppas att jag kan träffa någon som vet vad det är och vet hur man kan släppa på det. Håll tummarna för mig på tisdag.