Långtråkigt
Hej.
Börjar med något kul. Resten blir tåkigare läsning. Men ni får gärna sluta läsa när ni vill. Jag delade en video på mina ryggmuskler på min instagram. Den var egentligen bara menad för att jag själv skulle få se hur det såg ut. Jag känner mig generös och bjuder på den idag.
Många frågar hur det går för mig... För en och en halv månad sedan lade en läkare på CSK smärtblockader på nerverna bredvid de jag har bekymmer med (mest för att utesluta dem). Hon kunde inte se Baxtersnerverna på det ultraljud hon hade då. Känslan var att bakre hälarna bedövades, och jag var glad och gick ut ur rummet. Dock vet ni alla som följt mig ett tag, att jag KAN gå. När jag suttit i rullstolen länge är inte nerverna så inflammerade, och då ropar jag ofta "HURRA, nu är det bra" (ja, jag rimmar alltid sådär då). Sedan går jag och kämpar mig framåt tills jag ligger gråtande och vill dö av smärta. På tisdag den 20:e har jag tid hos denna läkaren igen. Hon ska då ha fått ett nytt ultraljud, och förhoppningsvis kan hon se de klämda nerverna på det. Om hon kan hitta dem kommer hon att lägga en blockad på dessa, därefter ska resultatet utvärderas. Jag är så less på att vänta. Jag vill bara att hon fryser bort varenda nerv i hälarna hon kan hitta. Tydligen behöver man inte nerverna i hälen till något särsklit, så jag har svårt att förstå vad som måste utredas så noggrannt. Uppenbarligen kan man skära upp hela fötterna för att gräva runt efter ett fel, men en hyffsat ofarlig frysning måste man diagnostisera, vilket tar flera månader. Smärtblockaden gjorde grisont, så jag ser inte fram emot just det, men det kan jag gnälla om någon annan gång.
En annan sak jag vill gnälla om nu är hur jävla tråkigt det är att använda rullstol. Jag HATAR HATAR HATAR HATAR det. Fyfan vad jag hatar det. Minsta lilla motgång gör att jag bryter ihop. Just nu är jag inne i en period av mycket gråt. Det är tråkigt. En lärare gav mig kommentaren "Du kunde ju sagt till innan du började här på skolan att du har rullstol". Hon menade nog bara väl med att hon då kunde ha ordnat med en hissnyckel till mig. Men vad svarar man på det? "Förlåt?" Eller när hon kallade på mig inför MASSVIS med människor i en trång korridor, som jag fick rulla mig igenom för att bli visad vart hissen var. Det var också tråkigt. Jag är trött på att vara ett logistiskt bekymmer vart jag än är. Tänk så roligt livet var när man inte behövde planera för att ta sig runt såhär. På tisdag kommer jag få be min läkare att fylla i en ansökan om handikappstillstånd. Jag börjar nästan böla bara jag tänker på att behöva be om det. Jag kan inte tänka mig något osexigare.
Tack till Niclas, Soffi och mamma för all hjälp den senaste tiden. Ibland tänker jag på om jag varit ensamstående utan vänner och familj. Då hade livet sugit ännu hårdare. Jag vill också förmedla ett förlåt till min familj och mina vänner. Jag har svårt att lyfta och stötta, det där som man förväntar sig av sina närmsta. Jag vet att jag inte har ensamrätt om att vara deppig, men det är svårt när man lägger all energi för att försöka bara vara.
Hejdå