busekatten.blogg.se

Hej!

Det var längesen jag bloggade. Jag blev uppmanad att göra ett inlägg för att berätta att jag inte dött. 

Jag har inte dött! Jag har bara blivit jättemycket bättre i fötterna så jag har liksom så mycket annat roligt att göra än att sitta o bölskriva i en blogg. 

Just nu mår jag jättebra, och har gjort det väldigt länge. För någon månad sedan lämnade jag tillbaka rullstolarna, eftersom jag inte använder dem mer. Resan till att ha börjat gå igen har varit varit väldigt långsamt och successiv, och idag vill jag mest glömma hur dåligt det var när det var som värst. 

Så många läkarbesök med så många olika rekommendationer, mest ångrar jag mötet med Zlatans läkare i Malmö som sa att det inte var fel på senorna och att jag inte skulle kunna träna mig till att bli bättre. Ibland kan även väldigt duktiga och respekterade läkare ha fel men det påverkar tyvärr så mycket eftersom deras ord väger så tungt.

Anledningen till varför jag börjat använda fötterna igen är en kombination av flera orsaker, främst att jag fick psykisk hjälp att ta mig ur den onda cirkel jag fastnat i. Smärtmottagningen i Lund som testade att operera in sladden i ryggen var fantastiska. När jag åkte på mitt återbesök dit var jag så knäckt över att sladden inte fungerade. Jag hade fortfarande så himla ont och kände mig så uppgiven. Jag var ledsen och så himla rädd över att de skulle dumförklara mig och döma mig. Men de gjorde precis tvärt om. De hade ett långt och väldigt viktigt samtal med mig. De berättade att jag varit modig och duktig, och de bekräftade mina känslor utan att jag egentligen behövde säga så mycket. De förklarade igen på ett väldigt fint sätt vad långvarig smärta göra med psyket, och hur rädsla och smärta hänger ihop, de förklarade än en gång det där som jag avfärdat så bestämt tidigare. De förklarade att de skulle följa upp mig, och att min läkare i Kristianstad hade en plan för mig. De la upp en vårdplan för mig och det kändes fantastiskt. De uppmanade mig till att gå - så som jag gjort under tiden jag haft när jag utvärderade sladden i ryggen, och de pushade för att jag skulle utmana mig själv. De föreslog även att jag skulle få psykologhjälp och för första gången kände jag att jag kunde acceptera detta. Detta blev dock aldrig aktuellt men det ingick i vårdplanen vi satte upp.

Någon vecka senare köpte jag en bok som jag blev tipsad om för ett tag sedan i en facebookgrupp. Den är skriven av en amerikansk kille som hade rullstol i ett halvår på grund av sin fotsmärta, men som idag springer maraton. Den har hjälpt mig jättemycket, det är skönt att veta att man inte är ensam och att det kan bli bättre. Den har gett mig många rehab-tips och vilken inställning som krävs för att man ska kunna bli bättre. Problemet är att jag hela tiden tänkt att man ska operera så det bli bra, lite som att knäppa med fingrarna och att smärtan ska försvinna. Boken har istället hjälpt till att förstå att det inte kommer gratis utan att man måste lösa det själv.  

Efter två månader fick jag en kallelse till Kristianstad till min gamla läkare. Den avbokade jag då jag kände att jag blivit bättre av rehabträningen och för att jag inte orkade fortsätta experimentera med de smärtsamma sprutorna i fötterna. Jag avbokade vårdplanen, men vetskapen att jag var erbjuden uppföljning gjorde att jag vågade fortsätta. 

Efter mötet med Smärtmottagningen i Lund våren 2024 började jag långsamt att rehabträna (som så många gånger förut) men med en annan inställning denna gången. Långsamt blev det bättre och jag slutade vara rädd för att det skulle bli värre av att jag rörde mig. 

Det gör fortfarande ont i fötterna, jag använder fortfarande min rullpall i köket och en pall när jag gör vid mig i badrummet. Jag kryper forfarande hellre än att gå barfota, men det är nog bara för att jag vant mig vid livet ur ett hundperspektiv :) Det enda som förvärrar smärtan är om jag inte tränar eller rör på mig, eller att jag fryser om fötterna. Så så länge jag försöker undvika detta så har jag det jättebra. 

Just nu studerar jag till medicinsk vårdadministratör, men jag drömmer om att få jobba lite med att mingla på fötterna. Jag saknar mitt gamla jobb som var så festligt. Jag har ingen aning om vad jag ska göra i framtiden, det enda jag vet är att jag vill vara bland folk och ha roligt när jag jobbar. Vi får se vad som händer helt enkelt.

Tack till alla för att ni hejat på mig, och förlåt för att jag varit en sån jävla drama queen. Jag önskar jag varit tuffare och att det inte gick så mycket åt helvete som det gjorde. På ett sätt skäms jag för att jag ”lät” mig bli så pass dålig, och på ett annat sätt känner jag att jag inte kunnat göra något annorlunda.

Tack för att ni varit mina bästa supportar!

Ta hand om er och var snälla mot varandra.